Minnen av en galen man
Satt i bilen på väg hem från jobbet nyss. Åkte förbi busshållsplatsen där man troget var tvungen att vänta på bussen i två och ett halft års tid på gymnasiet (jo jag gick treårigt program som alla andra men tog körkort efter två och ett halft år så sista terminen åkte jag mest bil) i ur och skur.
Kom då att tänka på en väldigt konstig man jag träffe där och som började prata med mig. Han såg normal ut men när han började prata blev jag fundersam.
"- Jag ska också åka med bussen. Det är fint väder idag", sa mannen.
"- Ehh.. Ja det är fint väder.", svarade jag lite neutralt.
Mannen började plocka med sina händer och stirrar ofukuserat åt alla håll.
"- Fast jag ska nog gå istället, det är ju fint väder", säger jag och tar det långa steget före och lägger iväg längst Östermalmsgatan.
Med mannen efter mig.
"- Då gör jag det också. Jag har varit på sjukhuset och dokotrn gav mig medicin."
"- Jaha, där ser man", säger jag och förbannar i tysthet övergångsstället som är 100 meter bort, varför kan det inte vara närmare så kan jag smita iväg åt ett annat håll?!
"- Ja jag har en sån där nervös sjudom förstår du så jag måste äta medicin."
"- Aha, svarar jag nu lite lätt panikartat.
Jag går ensam (visserligen i fullt dagsljus men ändå) tillsammans med en helt främmande människa som dessutom har en "nervös sjukdom", kommer han tat försöka döda mig?
Jag kommer fram till övergångsstället, säger ett snabbt (men ändå som att jag verkligen menar det, han får ju inte misstänka att jag känner mig halvt ihjälskrämd) adjö till mannen och går över vägen. Mannen i sig ler brett och säger hejdå till mig och fortsätter mot stan tillsmanns med sin nervösa sjukdom. Puh, jag överlevde.
Till saken hör den att sjukhuset inte ens ligger i närheten av min skola och att mannen kom ut från ett lägenhetshus där det bor massa.. hrm.. knarkare helt enkelt. Vet inte om deras liv är som i Trainspotting men ändå. man kan ju undra vad för doktor han har träffat och vilken medicin han fått tag på... Fast jag bara spekulerar. Men då var jag rätt så skraj kan jag villigt erkänna.
Kom då att tänka på en väldigt konstig man jag träffe där och som började prata med mig. Han såg normal ut men när han började prata blev jag fundersam.
"- Jag ska också åka med bussen. Det är fint väder idag", sa mannen.
"- Ehh.. Ja det är fint väder.", svarade jag lite neutralt.
Mannen började plocka med sina händer och stirrar ofukuserat åt alla håll.
"- Fast jag ska nog gå istället, det är ju fint väder", säger jag och tar det långa steget före och lägger iväg längst Östermalmsgatan.
Med mannen efter mig.
"- Då gör jag det också. Jag har varit på sjukhuset och dokotrn gav mig medicin."
"- Jaha, där ser man", säger jag och förbannar i tysthet övergångsstället som är 100 meter bort, varför kan det inte vara närmare så kan jag smita iväg åt ett annat håll?!
"- Ja jag har en sån där nervös sjudom förstår du så jag måste äta medicin."
"- Aha, svarar jag nu lite lätt panikartat.
Jag går ensam (visserligen i fullt dagsljus men ändå) tillsammans med en helt främmande människa som dessutom har en "nervös sjukdom", kommer han tat försöka döda mig?
Jag kommer fram till övergångsstället, säger ett snabbt (men ändå som att jag verkligen menar det, han får ju inte misstänka att jag känner mig halvt ihjälskrämd) adjö till mannen och går över vägen. Mannen i sig ler brett och säger hejdå till mig och fortsätter mot stan tillsmanns med sin nervösa sjukdom. Puh, jag överlevde.
Till saken hör den att sjukhuset inte ens ligger i närheten av min skola och att mannen kom ut från ett lägenhetshus där det bor massa.. hrm.. knarkare helt enkelt. Vet inte om deras liv är som i Trainspotting men ändå. man kan ju undra vad för doktor han har träffat och vilken medicin han fått tag på... Fast jag bara spekulerar. Men då var jag rätt så skraj kan jag villigt erkänna.
Kommentarer
Trackback