Bara för att jag inte har något bättre för mig

Fem saker om mig:

1. När jag var åtta-nio år nånting ville jag sluta på fritids eftersom jag tyckte det var så tråkigt där (dessutom är jag en typisk "hemma-människa" så det var nog mycket därför också, asocial som jag är....;). Det var bara det att när jag väl blivit avsläppt från skolbussen och kommit in i huset så vågade jag inte gå längre än till köket (som låg precis innanför farstun). Så jag satt där skrämd som en fågelunge vid köksbordet tills mamma kom hem. Ibland tog jag risken att springa runt nedervåningen igenom vardagsrummet (öppet hela vägen runt) bara för att se om jag vågade. Aldrig att jag vågade mig upp på övervåningen där mitt rum låg och då hade vi ändå en hund i huset (som faktiskt var en utomordentlig vakthund) Snacka om fegis... Jag alltså, inte hunden.

2. Jag får ångest varje gång jag måste säga nej till att hjälpa folk eller om jag gör dem besvikna. Jag går och ältar det i åratal (har fortfarande dåligt samvete för den gången min mamma köpte en jättefin kaspersdocka till mig och jag blev ledsen och arg bara för att jag inte fick ett block och en penna som min kusin fick vid samma tillfälle) och slås av ett våldsamt behov att gottgöra även om det är försent och jag för länge sedan har sagt förlåt.

3. Under en vecka som jag tillbringade i Trysil (Norge och mitt ute i ingenstans) läste jag ut trettio böcker. Jag hade släpat med mig dem hemmifrån och det enda jag gjorde hela veckan var att läsa medan de andra fiskade och tyckte det var jättekul. Jag var bara uttråkad och less på det hela. Var elva eller tolv då och jag har inte varit där sedan dess, däremot åker resten av familjen dit en vecka varje sommar och jag kan fortfarande inte förstå tjusningen att vara där och inte ha någonting att göra. Jag är för rastlös för att ta det lugnt och koppla av.

4. Jag får dubbelt så mycket gjort runt omkring mig när jag jobbar och egentligen inte har tid att hinna med allt. ju mer jag har att göra ju effektivare blir jag.

5. Jag skulle aldrig kunna leva utan mina hästar. De är en så stor del av mitt liv (och har varit det sen jag föddes) att jag skulle gå under om jag inte fick ha dem. Det finns inga mer underbara varelser. Så umgås man med mig får man hästarna på köpet, så är det bara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback