One in a million

Jobb idag, helt okey eftersom jag behöver göra något vettigt och väldigt vardagligt.

  Träna i kväll kanske, om jag orkar. Tycker faktiskt att jag är ganska duktig på att släpa mig till gymmet med tanke på att jag har gått från noll gymbesök i veckan till fyra-fem.

Ja jag vet att jag kan träna mer. Men just nu har jag ingen lust med någonting.

Det är så sjukt jobbigt att tänka på att han snart kanske inte finns längre. Hur jobbigt som helst och om jag tänker på det börjar jag gråta. Prata om det orkar jag inte för jag kan inte få fram några ord normalt utan att det känns som hela strupen snörps ihop. Pingu har funnits hos mig i hela mitt liv (inte riktigt men det känns så) och han är så underbar och fantastisk och bor i mitt hjärta nu och för alltid.

  Jag vet att det inte är säkert att det går åt helvete men jag målar alltid fan på väggen. Jag vet att jag gör det men jag vill vara beredd på det värsta. Jag vet helt ärligt inte vad jag kommer ta mig till om det värsta inträffar.

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så känns tillvaron just nu.

Kommentarer
Postat av: Carina

Tyvärr så är livet så. Livet känns tufft många gånger. Man känner sig drabbad. Men så är det liksom, det ingår. Man överlever och går vidare så länge det finns andra som behöver en. Skulle det gå tokigt med Pingu, så skulle han vara arg på dig om du gav upp. För det hade aldrig han gjort. Du har Greggan, din underbara familj, hundarna och alla fina vänner. Han vill bara att du ska glädjas åt alla fina år ni haft tillsammans.
Och förhoppningsvis så kommer det inte vara något allvarligt med honom.
Tänker på er!
Kram Carina

2008-02-01 @ 22:54:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback