Cancan

Idag fick Hälsohuset en ny medlem. Mig. Min gympalärare (eller en av dem) från högstadietiden driver Hälsohuset tillsammans med sin sambo och jag bestämde mig helt enkelt för att börja ta tag i mitt liv och börja träna. På riktigt den här gången och inte sådär lite halft som alla andra gånger jag har sagt att "nu är det allvar".

Klas hade genomgång med mig och la upp ett lämpligt träningsprogram. Vid uppvärminingen på roddmaskinen frågade han mig hur mycket träningsvärk jag ville ha i morgon.

Jag vill veta att jag lever, svarade jag.

Ren idioti från min sida. Jag riktigt såg hur Klas ögon lyste upp och hörde ett (såhär i efterhand vet jag att det var så) ondskefullt skratt komma upp från hans strupe.

Jag slet, svettades och höll på att slå i golvet efter varje maskin. Musklerna darrade och jag riktigt kände (och såg i de mindre roliga speglarna) vilken ilsket tomatröd färg jag hade i ansiktet.

Jag funderar allvarligt på att låta sminket sitta kvar över natten eftersom jag säkerligen inte kommer kunna lyfta armarna så högt att jag når att sätta på mascaran. Jag kommer ha jordens träningsvärk och lida alla helvetets kval över att jag tecknat ett årskort (visserligen med möjlighet till uppsägning) och därmed måste fortsätta.

Men trots allt svettande så var det skitkul! Det slutar säkert med att jag blir träningsnarkoman. Jag har en tendens till att gå till överdrift med saker jag åtar mig.