Cancan

Jag är så borta i huvudet efter ett härligt arbetspass på elva timmar mellan klockan 6.30-17.30 att jag inte vet vad jag gör. Att undervisa, se efter, leka, prata med och underhålla ett sextiotal barn tar på krafterna kan jag lova. Att man även ska agera fredsmäklare, se till att alla plockar upp efter sig och samtidigt vara trevlig och tillmötesgående mot föräldrarna (samt på en gång kunna peka ut vart just deras barn befinner sig när det är hämtningsdags) gör inte det hela mindre uttröttande.

Jag jobbar fler timmar i sträck än det här på andra jobbet när det är som mest men det är inte jobbigt på samma vis. Att jobba med barn är mer psykiskt påfrestande, man tar på sig ett så stort ansvar och det är så mycket allvar i atmosfären även om man håller uppe en lekfull stämning. Händer det något med en elev på skolan så ska man bemöta de resterande eleverna på ett smidigt sätt och hjälpa dom igenom något som kan vara jobbigt även för de som inte är drabade.

Även om jag "bara" är vikarie så får man vara med om en hel del, ta tag i saker och vara delaktig om något behöver redas ut. Att inte ta med sig jobbet hem är svårt, man går alltid och tänker på vissa barn som har de svårare än andra och som man bara vet kommer få problem senare i livet.

Jag älskar att jobba med det jag gör, det är därför jag väljer att vidareutbilda mig naturligtvis. Fast ibland är det tungt.