Bara de som vågar misslyckas stort kan lyckas stort.

Jag har svårt för människor som vill att man ska tycka synd om dem. Jag menar inte att det inte är synd om dem (även om det inte är så synd om många som de tror) men jag tycker inte om när de försöker få folk att skriva "stackare vad synd det är om dig och du måste ha det värst i hela världen".

Självklart finns det perioder då jag tycker himla synd om mig själv, till exempel när jag är sjuk, känner mig ensam eller tycker att vi har för mycket i skolan. Dock brukar det hela sluta med att jag blir förbannad på mig själv för att jag är så löjlig. Om jag skulle "be" någon om att tycka synd om mig så sparka för sjutton upp mig ur all självömkan.

Det är klart att man har all rätt att vara ledsen men det finns en gräns och den går vid gnäll. Är man ledsen över något så är det oftast något som det är svårt att göra något åt men det hjälper med världens bästa vänner och en underbar familj som ställer upp tjugofyrasju. När man istället börjar gnälla om ditt eller datt så blir det inte bara jobbigt för de som behöver/råkar höra svadorna utan också ganska patetiskt.

Jonna och jag kan gnälla och klaga tillsammans för det slutar ändå med att vi skrattar åt att vi är så patetiska. Det är dessutom ingen annan som behöver höra på vårt prat. Vi sitter i samma båt och behöver hjälp av varandra att hoppa i vattnet ibland.


Kommentarer
Postat av: gussie

jag håller helt med dig! tycka-synd-om-folk är rätt pinsamma...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback