Sarah <3 Vintern
Snön faller där utanför fönstret. Alldeles vit, kall och saknad. Jag saknar alltid snön i november om den inte kommer. När man var liten fanns liksom alltid snön där och man behövde inte sakna den även om det kändes lika magiskt varje gång de första flingorna började dala mot marken.
Jag kommer ihåg när vi bodde i Västergården och brukade gå upp till sommarhagen och åka pulka i backen där. Hur långt som helst att gå tyckte jag naturligtvis (kunde det röra sig om trehundrameter kanske?) men oj så kul det var när man kom dit.
Eller när pappa lånade hem grävskopan för att röja bort snön framför garaget och gjorde värsta snöhögen av den snön. Jag, Patrik och Jonna lekte att de snöhögarna var ett berg som vi klättrade uppför sisådär femhundraelva gånger och sen hoppade ner ifrån.
Jag älskar när adventsljusstakarna kommer upp i fönstren.
Jag älskar när småfåglarna sitter på fågelbordet utanför köksfönstret och käkar frön och jag älskar när Nisse tar sats och springer dit det fortaste han kan i tron om att han också ska få mat serverad utomhus.
Ja, Sarah <3 Vintern, verkligen. Bara snön dröjer kvar så....
Jag kommer ihåg när vi bodde i Västergården och brukade gå upp till sommarhagen och åka pulka i backen där. Hur långt som helst att gå tyckte jag naturligtvis (kunde det röra sig om trehundrameter kanske?) men oj så kul det var när man kom dit.
Eller när pappa lånade hem grävskopan för att röja bort snön framför garaget och gjorde värsta snöhögen av den snön. Jag, Patrik och Jonna lekte att de snöhögarna var ett berg som vi klättrade uppför sisådär femhundraelva gånger och sen hoppade ner ifrån.
Jag älskar när adventsljusstakarna kommer upp i fönstren.
Jag älskar när småfåglarna sitter på fågelbordet utanför köksfönstret och käkar frön och jag älskar när Nisse tar sats och springer dit det fortaste han kan i tron om att han också ska få mat serverad utomhus.
Ja, Sarah <3 Vintern, verkligen. Bara snön dröjer kvar så....
Födelsedagsbarn
För idag fyller jag 20! Tralalalala...
Klarhet?
Jag blir frustrerad när jag inte förstår vad du menar med allt.
Det där med att komma ihåg saker
Jag minns fortfarande vilken plats jag satt på i matsalen när jag började första klass. Jag kommer ihåg precis hur otäckt jag tyckte det var att bli nergrävd på stranden i Skåne som treåring, när jag kom underfund med att jag inte kom loss själv och jag trodde pappa skulle lämna mig där.
Jag minns första gången jag träffade min bästa vän Frida efter ett kanotläger vi varit på med klassen. Hon satt på en sten när hennes mamma frågade min mamma om Frida kunde få följa med ut till hästarna någon dag och klappa lite på dem (undrar om hon ångrade sig med tanke på hur många timmar vi tillbringade i stallet tillsammans alla år därefter).
Jag kommer ihåg hur stolt jag var över mina småsyskon när de som nyfödda betraktades av alla våra nära och kära. Jag minns också att Patrik hade "jordgubbskläder" på sig när jag hälsade på mamma och honom på BB och det var också så jag beskrev honom för alla som undrade hur han såg ut.
Jag minns ett vykort jag fick av Theodor när han var på Mallorca med sin familj. Texten inleddes med "Tjena snygging" och mina syskon retade mig till vansinne med den meningen i en veckas tid. Urpinsamt var det också tyckte jag men allt är väl pinsamt när man är tolv-tretton år? Men jag kommer också ihåg att jag blev hur glad som helst över det vykortet.
Vad jag undrar är hur jag kan komma ihåg så många saker som hänt för länge sedan, både betydelsefulla saker eller bara struntgrejer? När jag inte ens kan komma ihåg att putsa av insidan av vindrutan på min bil, trots att jag tänker på det varje gång jag sätter mig i den eftersom man knappt ser ut...
Hemma återigen
Underbar vecka med sol, klarblå himmel och lata dagar. Underbart att få vila upp sig och underbart att få komma hem, som det ska vara. :)
Första kvällen gick det väl så där kan jag säga. Vi anlände till Lagos efter en flygtur på 4,5 timme och en tågtur på 1,45 timme och vi var hungriga, trötta och aningens förvirrade. Mer förvirrade blev vi när vi gick ner på stan för att få oss något att äta. Vi var ganska tidiga och restaurangerna hade inte öppnat än så vi gick runt på stan och letade efter en restaurang som hette Casa Rosa som tydligen skulle vara något speciellt, vi fick den rekommenderad. Vi hittade Casa Rosa men den hade inte heller öppnat så då gick vi ett varv till på stan. Och kunde inte för fem öre hitta tillbaka till den. Tillslut satte vi oss ner på en annan restaurang som också serverade god mat men lite besvikna var vi trots allt.
När vi skulle hem till vårt guesthouse igen gick det åt helvete. Rent ut sagt, ursäkta språket. Vi kunde verkligen inte hitta hem! Staden var som en jäkla labyrint, vi vandrade runt på alla gator i hela staden tyckte vi och blev bara mer och mer uppgivna. Vi var visserligen mätta men fortfarande trötta och att vandra runt i en främmande stad hela natten hade vi verkligen inte lust med. Inte heller försöka ringa Angela, som hade hand om guesthouset eftersom 1) ganska pinsamt att erkänna att man inte hittar tillbaka till ett ställe bara för att man blev skjutsad dit, vad då inte uppmärksam på vägen bara för man inte kör samt 2) hon kunde bara prata franska.
Varken jag eller Elin kan säga något annat än merci på franska. Hon kunde visserligen spanska men med mer portugisisk version och min spanska är verkligen rostig, ungefär lika rostig som min bil och det vill inte säga lite.
Så vi vandrade runt lite till och efter sisådär två timmars promenerande såg vi en ljusglimt. I form av några lägenhetshus som vi tyckte oss känna igen. Och vad lyckliga vi blev när det visade sig vara där vi bodde!
Tur att vi inte gav upp och la oss för att sova i ett gathörn som vi nästan gjorde.
Resten av veckan var underbart slapp och även alltid lika hyperstressade-jag kunde slappna av och njuta. Kändes att det behövdes och nu är jag tillbaka med nya krafter. Jag känner att jag kommer orka ta tag i saker och ting nu vilket jag inte kände veckan innan jag åkte. Tänk vad lite vila kan göra.:)
Så ska ni åka till Portugal så kan jag varmt rekommendera Lagos, bara ni kan läsa karot bättre än mig och Elin. Visserligen kom vi fram till att vi måste fått bristande kartläsarundervisning i högstadiet (vi gick i samma klass då). Så vi får söka upp vår gamla gympalärare och ta ett allvarligt snack med honom. ;)
Första kvällen gick det väl så där kan jag säga. Vi anlände till Lagos efter en flygtur på 4,5 timme och en tågtur på 1,45 timme och vi var hungriga, trötta och aningens förvirrade. Mer förvirrade blev vi när vi gick ner på stan för att få oss något att äta. Vi var ganska tidiga och restaurangerna hade inte öppnat än så vi gick runt på stan och letade efter en restaurang som hette Casa Rosa som tydligen skulle vara något speciellt, vi fick den rekommenderad. Vi hittade Casa Rosa men den hade inte heller öppnat så då gick vi ett varv till på stan. Och kunde inte för fem öre hitta tillbaka till den. Tillslut satte vi oss ner på en annan restaurang som också serverade god mat men lite besvikna var vi trots allt.
När vi skulle hem till vårt guesthouse igen gick det åt helvete. Rent ut sagt, ursäkta språket. Vi kunde verkligen inte hitta hem! Staden var som en jäkla labyrint, vi vandrade runt på alla gator i hela staden tyckte vi och blev bara mer och mer uppgivna. Vi var visserligen mätta men fortfarande trötta och att vandra runt i en främmande stad hela natten hade vi verkligen inte lust med. Inte heller försöka ringa Angela, som hade hand om guesthouset eftersom 1) ganska pinsamt att erkänna att man inte hittar tillbaka till ett ställe bara för att man blev skjutsad dit, vad då inte uppmärksam på vägen bara för man inte kör samt 2) hon kunde bara prata franska.
Varken jag eller Elin kan säga något annat än merci på franska. Hon kunde visserligen spanska men med mer portugisisk version och min spanska är verkligen rostig, ungefär lika rostig som min bil och det vill inte säga lite.
Så vi vandrade runt lite till och efter sisådär två timmars promenerande såg vi en ljusglimt. I form av några lägenhetshus som vi tyckte oss känna igen. Och vad lyckliga vi blev när det visade sig vara där vi bodde!
Tur att vi inte gav upp och la oss för att sova i ett gathörn som vi nästan gjorde.
Resten av veckan var underbart slapp och även alltid lika hyperstressade-jag kunde slappna av och njuta. Kändes att det behövdes och nu är jag tillbaka med nya krafter. Jag känner att jag kommer orka ta tag i saker och ting nu vilket jag inte kände veckan innan jag åkte. Tänk vad lite vila kan göra.:)
Så ska ni åka till Portugal så kan jag varmt rekommendera Lagos, bara ni kan läsa karot bättre än mig och Elin. Visserligen kom vi fram till att vi måste fått bristande kartläsarundervisning i högstadiet (vi gick i samma klass då). Så vi får söka upp vår gamla gympalärare och ta ett allvarligt snack med honom. ;)
Hemma återigen
Underbar vecka med sol, klarblå himmel och lata dagar. Underbart att få vila upp sig och underbart att få komma hem, som det ska vara. :)
Första kvällen gick det väl så där kan jag säga. Vi anlände till Lagos efter en flygtur på 4,5 timme och en tågtur på 1,45 timme och vi var hungriga, trötta och aningens förvirrade. Mer förvirrade blev vi när vi gick ner på stan för att få oss något att äta. Vi var ganska tidiga och restaurangerna hade inte öppnat än så vi gick runt på stan och letade efter en restaurang som hette Casa Rosa som tydligen skulle vara något speciellt, vi fick den rekommenderad. Vi hittade Casa Rosa men den hade inte heller öppnat så då gick vi ett varv till på stan. Och kunde inte för fem öre hitta tillbaka till den. Tillslut satte vi oss ner på en annan restaurang som också serverade god mat men lite besvikna var vi trots allt.
När vi skulle hem till vårt guesthouse igen gick det åt helvete. Rent ut sagt, ursäkta språket. Vi kunde verkligen inte hitta hem! Staden var som en jäkla labyrint, vi vandrade runt på alla gator i hela staden tyckte vi och blev bara mer och mer uppgivna. Vi var visserligen mätta men fortfarande trötta och att vandra runt i en främmande stad hela natten hade vi verkligen inte lust med. Inte heller försöka ringa Angela, som hade hand om guesthouset eftersom 1) ganska pinsamt att erkänna att man inte hittar tillbaka till ett ställe bara för att man blev skjutsad dit, vad då inte uppmärksam på vägen bara för man inte kör samt 2) hon kunde bara prata franska.
Varken jag eller Elin kan säga något annat än merci på franska. Hon kunde visserligen spanska men med mer portugisisk version och min spanska är verkligen rostig, ungefär lika rostig som min bil och det vill inte säga lite.
Så vi vandrade runt lite till och efter sisådär två timmars promenerande såg vi en ljusglimt. I form av några lägenhetshus som vi tyckte oss känna igen. Och vad lyckliga vi blev när det visade sig vara där vi bodde!
Tur att vi inte gav upp och la oss för att sova i ett gathörn som vi nästan gjorde.
Resten av veckan var underbart slapp och även alltid lika hyperstressade-jag kunde slappna av och njuta. Kändes att det behövdes och nu är jag tillbaka med nya krafter. Jag känner att jag kommer orka ta tag i saker och ting nu vilket jag inte kände veckan innan jag åkte. Tänk vad lite vila kan göra.:)
Så ska ni åka till Portugal så kan jag varmt rekommendera Lagos, bara ni kan läsa kartor bättre än mig och Elin. Visserligen kom vi fram till att vi måste fått bristande kartläsarundervisning i högstadiet (vi gick i samma klass då). Så vi får söka upp vår gamla gympalärare och ta ett allvarligt snack med honom. ;)
Första kvällen gick det väl så där kan jag säga. Vi anlände till Lagos efter en flygtur på 4,5 timme och en tågtur på 1,45 timme och vi var hungriga, trötta och aningens förvirrade. Mer förvirrade blev vi när vi gick ner på stan för att få oss något att äta. Vi var ganska tidiga och restaurangerna hade inte öppnat än så vi gick runt på stan och letade efter en restaurang som hette Casa Rosa som tydligen skulle vara något speciellt, vi fick den rekommenderad. Vi hittade Casa Rosa men den hade inte heller öppnat så då gick vi ett varv till på stan. Och kunde inte för fem öre hitta tillbaka till den. Tillslut satte vi oss ner på en annan restaurang som också serverade god mat men lite besvikna var vi trots allt.
När vi skulle hem till vårt guesthouse igen gick det åt helvete. Rent ut sagt, ursäkta språket. Vi kunde verkligen inte hitta hem! Staden var som en jäkla labyrint, vi vandrade runt på alla gator i hela staden tyckte vi och blev bara mer och mer uppgivna. Vi var visserligen mätta men fortfarande trötta och att vandra runt i en främmande stad hela natten hade vi verkligen inte lust med. Inte heller försöka ringa Angela, som hade hand om guesthouset eftersom 1) ganska pinsamt att erkänna att man inte hittar tillbaka till ett ställe bara för att man blev skjutsad dit, vad då inte uppmärksam på vägen bara för man inte kör samt 2) hon kunde bara prata franska.
Varken jag eller Elin kan säga något annat än merci på franska. Hon kunde visserligen spanska men med mer portugisisk version och min spanska är verkligen rostig, ungefär lika rostig som min bil och det vill inte säga lite.
Så vi vandrade runt lite till och efter sisådär två timmars promenerande såg vi en ljusglimt. I form av några lägenhetshus som vi tyckte oss känna igen. Och vad lyckliga vi blev när det visade sig vara där vi bodde!
Tur att vi inte gav upp och la oss för att sova i ett gathörn som vi nästan gjorde.
Resten av veckan var underbart slapp och även alltid lika hyperstressade-jag kunde slappna av och njuta. Kändes att det behövdes och nu är jag tillbaka med nya krafter. Jag känner att jag kommer orka ta tag i saker och ting nu vilket jag inte kände veckan innan jag åkte. Tänk vad lite vila kan göra.:)
Så ska ni åka till Portugal så kan jag varmt rekommendera Lagos, bara ni kan läsa kartor bättre än mig och Elin. Visserligen kom vi fram till att vi måste fått bristande kartläsarundervisning i högstadiet (vi gick i samma klass då). Så vi får söka upp vår gamla gympalärare och ta ett allvarligt snack med honom. ;)
Bye bye Sweden, i morgon flyger jag
Jag borde verkligen inte sitta framför datorn nu. Jag borde packa klart, jag borde kolla upp vad det egentligen är som jag har packat och jag borde försöka få tag på Elin igen (men hon svarar inte). Samtidigt känner jag som så att vi ska bara vara borta en vecka, så satans mycket behöver jag inte släpa med mig och dessutom finns det säkerligen vanliga affärer i Lagos också utifall att man skulle glömt något.
Dessutom slutar tydligen tabletterna att verka nu, jag som trodde jag var frisk. Kul att ha feber, betonghuvud samtidigt som det känns som om någon borrat in en träpåle mellan skulderbladen på mig såhär dagarna innan man ska åka iväg. Resfeber säger alla, okej jag kan hålla med. Men jag känner mig eländig och är det något som jag hatar så är det att vara krasslig. Jag vrider och vänder på mig, kan inte sova, kan inte vara vaken, jag kan inte vara stilla och jag orkar inte röra mig. Jag lider och hoppas att det ska gå över för annars vet jaginte vart jag ska ta vägen.
Och ja, jag tycker synd om mig själv. Med rätta. ;)
Och samtidigt undrar jag vad alla meddelanden betyder egentligen. På riktigt.
Dessutom slutar tydligen tabletterna att verka nu, jag som trodde jag var frisk. Kul att ha feber, betonghuvud samtidigt som det känns som om någon borrat in en träpåle mellan skulderbladen på mig såhär dagarna innan man ska åka iväg. Resfeber säger alla, okej jag kan hålla med. Men jag känner mig eländig och är det något som jag hatar så är det att vara krasslig. Jag vrider och vänder på mig, kan inte sova, kan inte vara vaken, jag kan inte vara stilla och jag orkar inte röra mig. Jag lider och hoppas att det ska gå över för annars vet jaginte vart jag ska ta vägen.
Och ja, jag tycker synd om mig själv. Med rätta. ;)