Cancan

Jag tycker så otroligt mycket om barn. De är roliga, söta, speciella, jobbiga, fantastiska, enerverande, trumpna, pratglada, busiga, lugna, lätta, svåra och helt enkelt underbara! Som ni förstår så tycker jag om barn även när de tjurar ihop, vägrar att äta, hoppa in i bilen eller liknande. Även när de ryker ihop och rör upp himmel och jord när syskonet har skjutit en boll på armen på den ene ("det var inte mitt fel, det var ditt", "joho det var det och du gjorde så att jag fick en tagg i fingret och det gjorde JÄTTEONT") och det blir ramaskrik, igensmällda dörrar och jag får agera fredsmäklare. Hård men rättvis såklart. man ska säga förlåt och sen blir det bra, tårarna torkas och barnen kommer på att det egentligen inte var sååå farligt.
  
   Som sagt, jag älskar barn. Även om det kan vara enerverande om man är på dåligt humör just den dagen man ska agera barnvakt och ungarna trilskas när tålamodet är på bristningsgränsen så reder situationen alltid ut sig. Jag förstår naturligtvis att man orkar mer, man är mer psykologisk och tålmodig när man inte har barnen omkring sig hela tiden (jag är barnvakt en gång i veckan och har suttit barnvakt åt dessa barn sedan jag gick i åttan men är eftertraktad barnpassare i stora släkten också faktiskt...), det underlättar och man orkar mer. Ändå vet jag att jag kommer vilja ha barn när jag blir stor (okej jag är snart 20 men jag ska inte ha barn förens om åtminstone fem år, det kan jag garantera) och helst flera stycken. Barn är verkligen underbara små varelser!