dravel
Har varit en dålig människa den här veckan. Har bara varit och tränat en gång på gymmet. Ush och fy. Speciellt efter all denna mat jag vräkt i mig under påsken. Skyller på jobbet och annat och lovar mig själv att ta tag i allt nästa vecka.
Så mycket självdiciplin har jag att jag vet att jag kommer att göra det. För träna är kul men man måste ha inspiration. Den inspirationen har dalat lite under veckan som gått. Men det är aldrig försent att ta tag i´t igen. HA!
Jag måste nog ta tag i mig själv
Jag har inget tålamod. Bara när det kommer till barn och djur, defenitivt inte med städvagnar och internetbanken.
Städvagnar gör aldrig som jag vill. Åkte på (ja jag säger åkte på eftersom jag tycker jobbet är FRUKTANSVÄRT tråkigt men man kan ju inte gärna säga nej när man är i desperat behov av pengar jämt och hela tiden) att jobba denna fyra-dagars vecka på Landsarkivet.
Vagnen jag kör runt med ett antal timmar skadar mig, krockar med hörn och trösklar (och ja jag vägrar inse att det i grund och botten är mitt fel eftersom det är jag som kör på sagda hörn) och står alltid med fel sida ut från väggen så att jag måste snurra runt den för att nå moppen, plastpåsar whatever.
Inte heller det är mitt fel naturligtvis.
Dessutom ramlar hälften av alla attrialjer ner från vagnen även om de förväntas sitta fast i sina respektive hållare. Då besinnar jag mig av alla krafter för att inte vråla högt och svära av ilska. Jag tror inte att alla akademimänniskor som jobbar där skulle upskatta ett avgrundsvrål i klass med djävulens när han går miste om en hop ungdomar som väljer den rätta vägen istället för att knarka ner sig och slå sönder skyltfönster på stan.
Det här med internetbanker.
Den enkla anledningen till att jag inte har tålamod med den är att jag inte förstår mig på den. Och när jag inte förstår mig på någonting så blir jag arg, frustrerad och fruktansvärt sur.
Som sagt; Jag måste nog ta tag i mig själv.
Framtidsdrömmar
Jag vill använda pengarna till att köpa en riktig drömgård med stora möjligheter. Det ska vara mycket och bra betesmark till med kuperad terräng, träd och stora stenar. Det ska finnas stora skogar i närheten med milslånga skogsstigar som man kan rida vilse på.
Huset ska vara gammalt med många vinklar och vrår. Gärna lite dragigt och med ett knarrande gammalt trägolv. Det ska finnas spår av tidigare ägare (jag syftar inte på möss, spindlar och inte heller efter folk som lämnat efter sig knivhugg i skåpsdörrar) såsom målningar under tapeter och blyertstreck som visar hur mycket Lovisa växte under sitt liv från det att hon föddes den 17 april 1913.
Naturligtvis ska även stallet vara gammalt (men eftersom jag har pengar i mina drömmar så renoverar jag invändigt så att allt blir funktionellt och dugligt) och ha höloft med gamla svalbon högt uppe under taknocken.
Helst ska hela stället ligga avsides, bortom all ära och redlighet så man slipper grannar in på knuten. Man kan lättare andas då.
Naturligtvis ska det också finnas en sjö alternativt havet bara en bit därifrån.
Jaja, det är tur att drömmar är gratis. Jag lovar att inte försöka fixa Snabba cash på det här viset i alla fall. Fast jag rekommenderar alla att läsa boken.
Sann glädje
Utan för min bästa
Det är inte varje dag man får tag i någon som är alldeles perfekt. När man kan tala om det bara genom att se någon i ögonen, då vet man att det är äkta kärlek. Yesyes. Nu ser vi fram emot sommaren.
Min vän Anna
Min vän Anna är 23 år. Ibland vänder hon på bokstäverna och säger att hon är "trea tvåa".
Jag är 19 men mycket äldre än henne ändå.
Min vän Anna längtar efter att få gifta sig med sin pojkvän Richard men så kommer det aldrig att bli. Hon vill köpa tidningar där det finns bilder på folk som gifter sig där hon sedan kan leta bilder på den klänning hon ska ha och vilka ringar de ska bära. Hon pratar om sina vänner som ska vara brudtärnor och ha rosa klänningar. Och jag är också välkommen. Jag är välkommen, min mamma är välkommen, min pappa får också komma och det viktigaste är vad vi kommer att säga när hon är så fin i sin brudklänning.
Det gör mig ledsen att höra för hon kommer aldrig att vara med om det och hon förstår det inte själv. Hon ska gifta sig när hon blir vuxen "för det måste man vara först" säger hon och hytter med fingret åt mig. Anna kommer aldrig att själv känna sig vuxen.
Hon berättar för mig när vi går på stan och kollar i affärer att hon ska handla kläder där borta "för där köper man barnkläder". "Tror du att mitt barn blir glad om jag köper den blå mössan åt honom?"
Min vän Anna älskar barn och hennes ögon tindrar och hon ler och skrattar konstant när vi möter en mamma med sitt barn eller går förbi en barnvagn.
"Vilken söt unge", säger hon och jag ler tillbaka.
Jag lovar mig själv att jag ska "låna ut" mitt barn till henne ibland när jag bildar familj. För hon kommer aldrig att få några.
Min vän Anna håller reda på allas födelsedagar och namnsdagar. Hon bekymmrar sig flera månader i förväg för vad hon ska köpa i födelsedagspresent för att alla ska bli glada. Hon ringer mig och påminner om att min lillasyster har namnsdag i morgon och att jag själv har namnsdag nästa månad. "Nu får du inte glömma att gratta henne i morgon", säger hon innan vi lägger på.
Min vän Anna är 23 år, eller ibland "trea tvåa" men nästa år fyller hon "två fyra" eller "fyra tvåa". Det beror lite på vilken dag det är. Men i sig själv är hon kanske sju eller åtta, nio år. Hon älskar sina barbiedockar och sin prinsesstidning hon får en gång varannan vecka. Hon älskar filmerna om Den lilla sjöjungfrun och hon tittar jämt på Bolibompa.
Min vän Anna kommer alltid att vara min vän Anna. För hur många år det än skiljer på oss så är hon fortfarande en underbar, rolig och otroligt snäll människa. Jag är glad att jag fått lära känna henne och jag hoppas att det dröjer många år innan vi inte längre känner varandra. Jag önskar bara att andra människor kunde acceptera de individer i vårt samhälle som har ett handikapp. För hur det än är så är de just människor och lika värdefulla som alla andra. Min vän Anna är en av de där underbara människorna på vår jord. Och hon är verkligen min vän.
/S.Gustafsson 2006
Update för dom som inte förstår varför jag är 19. Jag skrev texten 2006 (står precis nedanför inlägget). Det är två år sedan. 19+2=21. Allt förstått? =)
sunset
texttexttexttext i all oändlighet
Hon vill hjälpa alla hela tiden men vet inte om hon vill ha hjälp själv. För att kunna säga allt hon vill måste hon öppna sig.
Och det kan vara svårt att stänga dörrar till sitt inre.
Bättre då att hålla tyst, stoppa huvudet i sanden och vända ryggen åt alla problem. Åtminstone på ytan så att ingen annan ser.
Hon kämpar hela tiden. Kämpar sådär mycket att hon blir helt slut och tillslut faller i gråt eftersom ingenting går som hon vill. Hon tappade hoppet för en stund sedan men kämpar ändå på.
Någonstans har hon tappat bort sig själv. Men hon är faktiskt starkare än hon tror.
Och jag tror att hon behöver hjälp att hitta sitt eget jag..
yeah dude
Söndagsångest
Däremot ligger jag nerbäddad framför tv:n (ja just nu sitter jag ju framför datorn dock) och tycker synd om mig själv. Näsan rinner, huvudet är gjort av betong och jag fryser galet (därav filten jag sitter inlindad i och liknar en fjärilspuppa). Var hos mormor på förmiddagen och åt smörgåstårta eftersom hon fyller 73 dagen till ära men resten av dagen kommer troligtvis tillbringas i horisontalläge och med dumburken på.
Är ensam hemma också, J kör match, mamma och pappa är och kollar på och P är hos flickvännen. Så det är lugnt och skönt eftersom mina hundar är ungefär lika lata som jag. Tur att man inte är (alldeles) ensam.
Sweet dreams boys and girls
Vill egentligen åka och träna också men det orkar jag inte heller. Eller kroppen orkar men inte mina ögon för det är liksom dom som mest vill blunda. Ja kroppen är väl rätt trött också men inte så farligt.
Nej, soffan och The Holiday blir mina kompisar nu, Den filmen kan man se om och om igen. För den är sådär fånigt, underbart, tokromantiskt härlig.
Still waiting you know.
Fjällräven is the shit
Men det finns absolut inga fel på den!
Den gick igenom utan anmärkning och mannen som besiktigade bilen berömde den till och med. Lilla fina blåa Jettan.
Jettan påminner mig om en ryggsäck som jag fick när jag gick i ettan. Jag har alltid haft svårt att bestämma mig för saker och ting och speciellt när det kommer till att köpa något. Inte minst eftersom jag inte vill att mina föräldrar ska kosta på mig för mycket pengar.
Men i alla fall: Mamma sa åt mig att jag fick välja precis vilken väska jag ville. Tillslut valde jag en rosa Fjällräven (gamla goa Kånken ni vet) som jag tyckte var finare än alla andra. Den var svindyr men mamma slängde snabbt upp pengarna på disken så att jag inte skulle honna ändra mig för fyrahundraelfte gången i ordningen.
Jag tyckte verkligen om den där väskan. I typ ett halvår för sen ville jag ha en ny eftersom alla andra fick en ny väska när vi började tvåan. Det fick jag inte. Säga vad man vill om märkesprodukter men vissa är lite bättre än andra. Och går ALDRIG sönder. Jag skulle få en ny väska om den gick sönder och jag gjorde allt för att den skulle göra det. Men eftersom jag inte vågade göra något riktigt dumt så nöjde jag mig med att släpa den i asfalten när den var full av skolböcker/skridskor/leksaker. Ungefär så långt sträckte sig min elakhet.
Jag släpade på den där väskan i tre år. Den gick inte sönder alls. Tillsut förbarmade sig min mormor över mig och köpte mig en ny väska, en svart med blommor på. Som gick sönder efter två månader.
Så skulle det bli om jag någon gång skulle få ta över farfars bil. Den skulle bergis aldrig gå sönder vad jag än gjorde med den även om jag själv skulle föredra att ha en nyare bil som åtmnistone inte lät som en traktor och som hade en musikmaskin av valfri sort installerad.
Alltså inget fel på bilen men jag skulle tröttna och det skulle sluta som med ryggsäcken. Fast jag skulle nog få förbarma mig över mig själv, tror inte att någon annan skulle ställa upp och köpa en ny bil åt mig faktiskt.
Kan också tillägga att vi slängde Fjällräven väskan när jag var typ sjutton. Anledningen var att den var så jäkla skitig och hade börjat mögla eftersom den legat fuktigt. Annars hade den levt än idag. Det kan jag garantera.
shoot
just nu...
Har precis varit på gymmet och kört ett ganska ordentligt träningspass. Med andra ord har jag svettats som en gris men inte duschat än. Borde kanske göra det snart så att folk inte tror att jag typ slutat tvätta mig pga "arbetslöshet".
Har universums (okej kanske inte universums men Sveriges åtminstone) största finne över ena ögat, där ögonbrynet sitter, Gör fasansfullt ont så fort man trycker på den och eftersom det smärtar gör man naturligtvis det hela tiden. Trycker på den alltså. Ungefär som fenomenet som inträffar när man precis tappat en tand eller har en blåsa i munnen. Även om det gör ont är man likt förbannad där och trycker tungan på den onda punkten. Snacka om att man som människa är oerhört korkad. Och vi ska vara den mest överlägsna arten?
Mitt hår har växt hejjvilt sen jag klippte mig för drygt tre månader sen. Jag ser ut som en blandning mellan höstack och någon rocksångare från 70-talet som trodde att kam och borste bara var något man kunde äta. Dags att ta tag i saken alltså, det blir klippning nästa vecka.
Dessutom är jag hungrig som fasen. Även om det inte har något med att vara sunkig att göra.
Sunshine
årsdag
Tar en promenad sen för att släppa in hästarna, slå två flugor i en smäll är min melodi. Får ju både frisk luft och gör något vettigt på samma gång. Duktiga jag. haha.
Idag firar vi ett år tillsammans också. =)