Cancan

Läste en artikel i dagens tidning (Corren om ni vill veta). Där fanns en artikel om skolskjutsar, främst om att övriga vägtrafikanter inte tar hänsyn till att det är barn som körs runt, barn som svävar i fara om någon bestämmer sig för att göra en idiotisk omkörning.
    Jag kan bara hålla med. Jag vet inte om jag skulle tillåta en del av dessa skolskjutsar om jag själv hade barn som var tvugna att åka med bussen. För alla busschaufförer är inte lika ordningsamma och vänliga själar som just denna busschaufför som medverkade i artikeln. Många bryr sig inte om att barnen behöver korsa en trafikerad väg för att komma in, utan sitter kvar inne i värmen för istället för att följa barnet i fråga över vägen och hem till tryggheten.
 
    Men det var egentligen inte det det här inlägget skulle handla om.

   Jag som bott på landet i hela mitt liv har tillbringat många och långa timmar på de där skolbussarna. Åkt helt sjukt långa och konstiga sträckor. Det tog mig säkert en timme att åka till skolan den vägen som busschaufförerna var tvugna att ta för att få med sig alla barn, en färd som egentligen bara tog fem-tio minuter att åka om man tog närmsta sträckan.

   Från klass fyra och till sjuan-åttan hatade jag skolbussen. Jag är åksjuk och det blev inte bättre av alla långa färdsträckor på slingriga landsvägar kan jag lova.
   En gång kräktes jag rakt ut i gången på bussen, men det var faktiskt på den tiden jag egentligen tyckte att det var kul att åka buss. Och busschauffören i fråga blev inte arg, bara bekymmrad för min skull.

   För vi hade två av världens bästa busschaufför! Jag kommer tyvärr inte ihåg vad den ena heter just nu men han hade alltid en brun och svart "gubbkeps" på sig, snälla ögon och så var han gammal och gråhårig. En gång i lekis när ordinarie skolbuss hade gått sönder tog han sin egna bil och körde runt för att hämta upp oss bussbarn längs Västra Stenbyvägen.
   Att mamma blev förtvivlad och helt livrädd när jag klev in i en svart bil som hon inte kände igen är en annan historia... Mina lekisfröknar fick ett ganska så hysteriskt telefonsamtal strax därefter kan jag tillägga.

   En annan busschaufför jag aldrig kommer glömma är Bosse. Kanske mycket beroende på att vi fortfarande hälsar på varandra när vi ses på stan samt att han bor på samma gata som min farbror. Men han var alltid snäll och pratade med oss barn om allt möjligt, tiden gick alltid fort när han körde.
   En gång bjöd han två av oss som var kvar sist på bussen på godis. Det närmade sig jul och han hade gjort knäck kvällen innan som han hade i en liten burk. Jag minns att det kändes som vi tre hade vår egen lilla hemlighet då.

   Så tack ni busschaufförer som finns där ute, som sätter barnen i främsta rummet, som ser till att de kommer tryggt hem och som gör det bästa av situationen trots nedskärningar och diverse andra saker som gör så att sträckorna hem blir de dubbla. Det är er vi vill ha bakom ratten i bussen. Ni är fantastiska!