Det mest underbara jag vet

Åtog mig morgonfodringen och utsläppet i morse så vid sjutiden satte jag mig i bilen och körde upp till stallet. Det tar bara tre-fyra minuter med bil så det är ingen lång färd precis man kan lika gärna cykla egentligen. Det finns dock en svårighet med det den här årstiden. Det är svinkallt (-14 grader dagen till ära), halt och för mycket snö på grusvägen. Asfaltsvägen vore väl ok om man hade dubbdäck på cykeln men det har inte jag och planerar inte heller att skaffa några, jag väntar på våren istället. För att ge mig själv lite uppmuntring så kan jag säga att jag faktiskt brukar gå upp till stallet och hem igen men inte när jag tar morgonfodringen. Den promenaden tar nämligen en halvtimme att traska.

   I alla fall: Väl uppe i stallet möts jag av en kör gnäggningar och stampande i golvet, hästarna är hungriga och visar bestämt att maten ska serveras nu. Helst för en timme sedan antar jag men så är ju också de flesta fyrbenta invånarna i stallet matgalna som tusan.
   Efter kraftfodersutdelningen grabbade jag tag i de sju IKEA-påsarna med hösilage och kånkade ut dem i hagen. För er hästmänniskor som inte kommit på det än så kan jag upplysa er om att IKEAS blåa påsar är alldels utmärkta när man ska fodra hästarna. Höet/hösilaget blir så mycket lättare att dela ut. När väl det var klart så var det vattnets tur och efter att ha fått tömma en av tre hinkar direkt i brunnen igen pga att hinken läckte så att det var vatten i hela mellangången så slängde jag på Caroll täcket och släppte ut alla hästar.
    Alla utom Pingu vill säga som alltid får gå ut lite före alla andra eftsrom han äter upp sin mat så fort och sen är han mer som min lilla hund än som min lilla häst. Han blir så glad när han får ha hagen (och maten) tio minuter för sig själv.

När väl alla pållar var ute i hagen ställde jag mig för att bara iaktta dem. Då slog det mig att just det, den där stunden på morgonen och sådana dagar som denna är det underbaraste jag vet. Att se hästarna rofyllt äta ute på morgonen med soluppgången i bakgrunden på ett tunnt snötäcke och med frost i träden i mormors trädgård. Kylan biter i kinderna men ingen jobbig kyla, det är vindstilla och allt känns bara så bra. Jag blir lugn och känner mig i harmoni med mig själv. 
   Jag skulle aldrig kunna leva utan hästarna och stallet. Det är tråkigt att det inte är fler som kommer på hur underbart det är med dessa vackra djur och hur bra man mår av hästlivet. Visst ibland önskar man att man inte hade dem så att man slapp åka ut i spöregn eller snöstorm eller på sommaren när alla grillfester lockar (men de hinner man med ändå kan jag lova, fast hästarna har högsta prioritet så jag kommer hellre senare till de grillkvällarna) men man får så mycket i gengäld. 

Jag hade gärna lagt in lite bilder för att ha bildbevis på det här vackra men tyvärr är min kamera död så det är inte så lätt. Med död menar jag död, batterier finns men kameran är svart. Den funkar på så vis att den ger ifrån sig en blixt men det blir ingen bild och det syns inget på displayen. Typiskt. Måste köpa nya kamera för jag älskar bilder. Lillasyster har en kamera jag kan låna (utan hennes vetskap) men smartskaftet har slarvat bort kamerasladden så man kan inte lägga in några bilder på datorn. Och vi har inte någon läsare till minneskortet så det är dömt att misslyckas. Ska klura lite på det för det lär dröja ett tag innan jag får råd att köpa ny kamera.



  


Hästen kan flyga utan vingar och segra utan svärd.


Kommentarer
Postat av: Karin

Härligt med hästarna, men idag ska jag ta in alla 7 och just nu är det snöstorm.....usch....
hejhej


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback