Cancan

När jag kom hem från mitt "kära" städjobb idag tänkte jag vara snäll mot hundarna och gå en promenad med dem, så att de fick röra lite på sina lurviga ben. Det borde jag inte gjort... Under promenaden ådrog jag mig nämligen en skada av sällan slådat slag. Eller själva skadan har väl skådats förut men orsaken till den är en annan femma...
   Nisse har nämligen inte särskilt bra koll på sina ben till skillnad från Kalle som ändå har varit skadad och inte borde ha bättre ordning på sina ben än Nisse. Nu är det dock såhär och det är väl bara att acceptera fakta.

I alla fall, när jag vände om på ett av fälten för att börja gå hemåt så kom Nisse lite på efyterkälken. kalle var kanske 20 meter framför mig och Nisse sisådär 50 meter bakom (flötet, alltid...;). Sedan hör jag hur Nisse tar fart för att komma i fatt Kalle. Meningen var nog att han skulle springa förbi mig men det gjorde han tyvärr inte. Istället sprang han rakt in i min vänstra vadmuskel med huvudet före. Det gjorde så djävulskt ont att jag bara skrek rakt ut och ramlade ihop på marken. Nisse fortsatte glatt som om ingenting hade hänt. Slår vad om att hans huvud är gjort av stål. eller i alla fall trä. Träskalle.

   Stapplade mig hem och när jag kom innanför dörren drog jag upp byxbenet för att inspektera skadan. Ett blåmärke hade redan då bildats och jag kan lova att det inte är vackrare nu. Visst, jag tycker om färgen blå men helst inte i form av blålila blåmärken på min egen kropp.
   Nu kan jag inte sträcka ut muskeln ordentligt och jag garanterar att det känns värre än det ser ut. Det är sådana här orsaker till skador som bara jag kan råka ut för.

För övrigt vill jag säga att världen är väldigt vacker nu.