Cancan

Ibland vill jag bara skrika rakt ut. Allting som jag har i huvudet vill bara komma fram för det får liksom inte plats innanför skallbenet längre. Ibland vill jag precis tvärtom, att bara jag ska höra mina tankar, jag vill inte dela dem med någon och jag vill inte att någon ska försöka få mig till det.

   Ibland mår man bara på det viset att man inte vet vart man ska ta vägen överjuvudtaget, den känslan kan finnas vare sig man mår bra eller dåligt, om man är lycklig eller olycklig. Det gör detsamma. Men ibland vet jag inte vart jag ska göra av mig själv.

Och just nu vill jag bara vara själv och skriva, skriva, skriva tills det blir klart och utan att bli störd av någon under tiden. Det är det värsta med att bo hemma. det är alltid någon som kommer in i rummet och då kan jag bara inte skriva mer, stänger ner dokumentet för att slippa ha folk hängande över axeln och läsa mina ord när jag inte vill det, i alla fall inte just då när det inte är färdigt.
   Jag skulle vilja ha ett helt eget, hemligt rum i huset som bara jag kände till och som jag kunde låsa. I  rummet skulle det finnas en dator att bara skriva på och en bekväm sittplats. Så att alla tankar och ideér fick en chans att komma ut, att växa fram i takt med rörelserna mina fingrar gör över tangentbordet.

Förvirrat. Ja. Men ibland bara skriver jag.