Cancan

Jag minns fortfarande vilken plats jag satt på i matsalen när jag började första klass. Jag kommer ihåg precis hur otäckt jag tyckte det var att bli nergrävd på stranden i Skåne som treåring, när jag kom underfund med att jag inte kom loss själv och jag trodde pappa skulle lämna mig där.

   Jag minns första gången jag träffade min bästa vän Frida efter ett kanotläger vi varit på med klassen. Hon satt på en sten när hennes mamma frågade min mamma om Frida kunde få följa med ut till hästarna någon dag och klappa lite på dem (undrar om hon ångrade sig med tanke på hur många timmar vi tillbringade i stallet tillsammans alla år därefter).

  Jag kommer ihåg hur stolt jag var över mina småsyskon när de som nyfödda betraktades av alla våra nära och kära. Jag minns också att Patrik hade "jordgubbskläder" på sig när jag hälsade på mamma och honom på BB och det var också så jag beskrev honom för alla som undrade hur han såg ut.

    Jag minns ett vykort jag fick av Theodor när han var på Mallorca med sin familj. Texten inleddes med "Tjena snygging" och mina syskon retade mig till vansinne med den meningen i en veckas tid. Urpinsamt var det också tyckte jag men allt är väl pinsamt när man är tolv-tretton år? Men jag kommer också ihåg att jag blev hur glad som helst över det vykortet.

   Vad jag undrar är hur jag kan komma ihåg så många saker som hänt för länge sedan, både betydelsefulla saker eller bara struntgrejer? När jag inte ens kan komma ihåg att putsa av insidan av vindrutan på min bil, trots att jag tänker på det varje gång jag sätter mig i den eftersom man knappt ser ut...