Cancan

Åkte landsvägen fram idag. Passerade åker efter åker där skörden tagits och stubbarna lyste guldgula, frestande för en hästmänniska som jag. Spränga iväg över fälten och känna fartvinden mot ansiktet så att ögonen tåras och ändå veta att det är jag som bestämmer, det är jag som har kontrollen. Samtidig som det kan gå åt skogen när som helst.

Spänningen som riskerna för med sig, det är nog den man är ute efter.

Det låg ensilagebalar staplade intill vägkanten. Upptejpat på en av balarna stod det "Sofia 7b". Så som man sa förut. "Du vet Jessi i 9a, hon är ju helt knäpp." "Åh, Marcus i 8d, han är så jävla snygg."

Skrivböckerna i matte och fysik var märkta med "Sarah 7e", biologiböckernas insida av pärmen var flitigt nedklottrade av mitt namn, mitt klassnummer och min adress i olika variationer. Olika färger, olika handstilar. Som ett försök att komma på vem man egentligen var utan att kunna släppa sig själv fri och faktiskt ta reda på det på riktigt.

Nu, efter skolan och i verkligheten så berättar man vart man jobbar, hur gammal man är. Är man arbetslös säger man helst inte det utan då "jobbar man en hel del åde här och där". Utan att veta egentligen. Man måste höra till någonting. Man vill tillhöra en grupp individer, klumpas samman för att inte stå ensam.

Ensam är stark fast tillsammans är vi starkare. Antar jag.