Cancan

Igår chattade jag med en kompis från Fuerteventura, Dody satt på internetcafeét vi tillbringade så mycket tid i när jag och min kompis jobbade på Dunas hotell. Där, evigheter bort i en liten stad precis vid havet och med ett myller av soltörstande turister på jakt efter den restaurang som serverar den bästa sangrían och de godaste fiskrätterna (RicoRico kan jag avslöja) satt han och pratade med mig. Samtidigt satt jag här hemma i min nedsuttna soffa, helt slut efter en krävande arbetsdag och kalasfirande hos kusinbarn samt en nervpåfrestande färd till och från kalaset med min övningskörande bror framför ratten och pratade med honom.

Det är så stort att jag inte fattar riktigt. Du kan få tag på vem som helst vart som helst och det kvittar hur stora avstånden är. Samtidigt som vi aldrig varit närmre varandra har vi aldrig varit så långt ifrån heller. Det är det man känner när man svarar på en fråga som lillasyster ställer över msn, när hon sitter i rummet precis bredvid med bara två stängda dörrar som avgränsning.