Johanna och jag

Jag fick fram boken som jag skrev "mina memoarer" i när jag var 15 år. Ja alltså det var en svenskauppgift (som fortfarande görs i skolan om jag har fattat det rätt). Vi skulle skriva om oss själva, vad vi hittills hade upplevt i livet och vad vi hade för åsikter om olika saker.

   Jag älskade verkligen de svenskalektionerna när vi fick ägna oss helt och hållet åt att bara skriva sida upp och sida ner. De flesta andra tyckte det var pest och pina. Jaja, jag har aldrig påstått att jag är som alla anrda - och skriva det har jag alltid tyckt om.

I alla fall så skulle man även be släkt eller vänner att skriva om en själv också. Jag läste igenom texterna häromdagen och jag kan bara inte låta bli att le åt det mesta. 
Johanna skrev en av texterna.

"...Sarah...solen i mitt liv
Världens bästa barndomsvän, en glad och sprallig figur som alltid varit hjärnan bakom oss två. Tur för henne men är det mitt fel att jag föddes trög?
   Vi hittade på mycket bus i vår barndom, fast barn är vi ju än så mer bus kan de ju bli. Man ska ju vara barn så länge man kan och hon har lyckats väldigt bra, inget illa menat.
Hon är den bästa av dom bästa och hon är MIN! Så håll tassarna borta *skämt*.
   Den enda nackdelen (från min sida sett) är att hon har så mycket energi och orkar hoppa runt och greja en hel livstid, det gör inte jag...."

Ja nog har vi hittat på en hel del dumt. Eller dumt. det mesta hade med hästarna att göra och vi var ordningsamma på det sättet att vi aldrig utsatte hästarna för något elakt. Vi lekte tjuv och polis, racade runt barbacka och flög av åt både höger och vänster. Ja mest Johanna faktiskt men så höll hon sig ju också till Manolito. Gamla ridskolehästar vet precis vilka svängar eller snubblingar man ska ta till för att få ryttaren att flyga som en projektil över huvudet. Även om han gjorde det väldigt snyggt så att människan på ryggen inte skadade sig. Som sagt, gammal ridskolehäst..

Många minnen som kommer tillbaka när man börjar tänka. Som när vi tog flumkort på oss själva i stallet. Vi var väl runt tio år kanske. jag fick vara djävul och satt uppflugen på soptunnan i stallet med en grep i händerna, benreflexer (ja hästarnas) runt ben och armar och med ett psykopatiskt uttryck i ansiktet.
   Johanna satt på halmbalarna med boots på huvudet, ett grimskaft runt halsen och ett dressyrspö mellan tänderna. Typ. Såg inte riktigt klokt ut iaf.


Kommentarer
Postat av: Frida

Jag saknar den hästen varje dag, för alltid. Han var världens bästa. Jag vill att han ska komma tillbaka. Helst igår. Han är den häst jag jämför alla andra med

2008-01-28 @ 14:48:32
Postat av: Hanna

AHAHAHA!!!! Ja tänk vad tråkit jag hade haft utan dig!

Postat av: Carina

jag vill se bilderna =0)

2008-01-28 @ 21:18:17
Postat av: Sarah

Frida: jag förstår dig så himla väl. Jag saknar honom också.

Hanna: Ja vad hade vi gjort utan varandra?? ;)

Carina: Ofc. ska bara hitta dom först också... sen ska jag scanna in dem. hehe.

2008-01-29 @ 08:23:49
URL: http://cancan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback