Furustugor och murkna verandor
På torsdagen tog vid det bara lugnt, slappade i stugan, åt och drack gott och pratade pratade pratade halva natten. Sen stupade vi i säng av trötthet. På morgonen blev det kalasfrukost med rostat bröd (stekpannor fungerar alldles utmärkt när man inte har någon brödrost) och sen drog vi en shoppingrunda på stan. Tillbaka till campingen för tillfixning och förfest sen tog vi en taxi tillbaka till stan och drog ett varv på krogarna/nattklubbarna. Trevligt folk, mycket dans och ett hamburgemål på Åmans gatukök gjorde att kvällen blev mycket lyckad.
Lördagen blev av förklarliga själ relativ lugn och vi gjorde bara ett besök på Lager157 som låg en bit bort från campingen. På kvällen togs det några öl till (minus jag då som var den enda personen med körkort och tillika den som var tvungen att agera chaufför på söndagsmorgonen) och så gick vi en promenad och satte oss på några klippor vid havet. Solnedgång, vindstilla och minimalt med mygg och då kände vi att såhär skulle livet vara lite oftare.
Nästa år drar vi igen, det har vi redan bestämt. Fast då blir det en lyxigare stuga och flera nätter. Som det var nu tog semstern slut alldeles för fort. Fast kul har vi haft det.
För bra för att vara sant
Annars blev det impulsiv liten utgång igår, vi höll på att frysa ihjäl och min nacke gav upp i och med det men annars hade vi trevligt. Dagens ros till vår baktant också plus lömska planer så nu vet vi nästan vad vi ska ta oss till. Yesyes.
Grattis också till min kusin Oscar som fyller 18 i morgon. Good luck med uppskrivningen liksom. Antar att den går lika galant som körningen kommer gå. lek livet på halkbanan också för sen får du fasen köra ordentligt. Istället för att bli utslängd från Oslos nationaldagsfirande och att steka runt i huvudstaden och sånt där du vet.
Lägger ut en hint här
Själv har jag ägnat dagen åt att jobba, vilket har gått bra även om både jag och Jonna väldigt gärna ville stänga igen redan efter frukosten för att åka hem och göra absolut ingenting. Mer folk än väntat men vi fick (och kunde) ändå stänga en timme tidigare eftersom folket droppade av allt eftersom.
Har också gått runt och tänkt på mitt bilbekymmer. Torsdag nästa vecka ska jag och fyra andra åka till Västervik där vi hyrt en stuga. Vi hoppas på sol och fint väder men blir inte ledsna om det öser ner regn hela tiden heller, bara vi får våra fyra semesterdagar där. Problemet är att det bara är jag som har körkort och bara jag som har bil. Än så länge. Det blir nämligen körförbud på den den 26 juni, alltså samma dag som vi ska åka.
Har nu besiktigat den tre gånger och min käre far har gjort allt som stått i hans makt för att fixa den. Den vill bara inte. Släpper ut för höga halter av både det ena och det andra (jag antar att jag är den som bidrar mest till förgiftningen av vår omgivning när jag drar runt med "vita faran") och jag vete fan rent ut sagt hur man ska få ordning på det problemet.
Vi får helt enkelt gå till Västervik. Eller så får jag köpa en ny bil. Försöka låna någons är ju också ett alternativ. Problemet är att den inte får vara för ny och fin eftersom jag då inte kommer våga lämna den ur sikte överhuvudtaget. Kör ordentligt gör jag.
Skänk en bil till mig i fyra dagar nästa vecka och du gör mig till den lyckligaste människan i världen. *blinkblink*
Att komma till insikt
Här vill jag också dö
Många som jag känner eller är bekant med klagar allt som oftast över vår lilla stad. Den är för liten, den är för stillsam, den är fylld av Volvoraggare (okej de höjer ju inte precis stämningen kan jag ärligt säga) och de kan knappt bärga sig tills de kommer bort härifrån.
Att bryta upp sina rötter och bygga bo någon i en annan, mycket större stad verkar vara det enda Vadstenaungdomar vill göra. Komma så långt bort härifrån som möjligt.
Alla utom jag. Jag älskar Vadstena. Staden slumrar på vintern (vilket inte gör mig ett dyft eftersom jag inte tycker om att träffa människor hela tiden) och vaknar upp på sommaren. Pulsen är hög sisådär tre och en halv månad om året och det passar mig utmärkt.
Det finns ingen mysigare stad än Vadstena. Alla gamla hus som är bevarade, kullerstensbelagda gator och Vadstena slott som står stadigt där det står precis vid Vättern. Jag känner den här staden, den här bygden och här passar jag in. Visserligen har jag bott på landet hela mitt liv och det vill jag göra även i fortsättningen (drömmen är att ta över mormor och Alles gård när den tiden kommer) men jag vill alltid ha Vadstena som "min" stad.
Visst "alla känner alla" och skvaller sprider sig som en löpeld bland en del individer men finns det inte sådana människor överallt? Vem säger att det skulle vara bättre någon annan stans, att försvinna in i folkmassan på Drottninggatan i Stockholm eller att flytta till Göteborg och inte känna en kotte på riktigt.
Jag "bodde" två månader på Fuerteventura och jag kände direkt att jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna tänka mig att stanna kvar där. Jag ville hem hela tiden. Jag ska studera i tre eller fem år (den mest önskade utbildningen är på tre år så jag hoppas på att komma in) och då flyttar jag hemifrån för ett tag.
Kanske ändrar jag mig i framtiden. Kanske träffar jag Mr Right och bestämmer mig för att stanna om han av någon anledning inte vill flytta. Kanske händer det något annat, det är sånt man inte vet. Just nu vet jag bara att här har jag växt upp, här vill jag leva. Här vill jag också dö.
Konsten att inte göra bort sig
Håll tyst för övrigt. Lika bra det faktiskt.
Reminder.