Cancan

Jag har inte dött. Lovar. Bara haft annat (bättre) för mig. Typ jobb och annat.

Gillar att leka med klossar, bygga höga torn och sen låta dom flyga all världens väg eller bara ramla omkull. Glada skratt från hjärtat och mysmysmys. Att bara vara är det, det behövs inte så mycket.

Kaffe och godis, teve och dator. Nice.

Idag har jag jobbat ännu mer än vad jag skulle egentligen. Fick hoppa in och öppna halv sju och dagen inleddes på ett sätt som inte alls är särskilt ovanligt. "Kolla jag är lika lång som dig Sarah, nästan. Snart!" (Breeeeeett leende)

Jaja, jag vet att jag är kort. Jag lär inte precis växa mer och vantrivs inte alls faktiskt. Problemen kommer när man ska nå något högt upp i ett skåp eller köpa nya byxor. Enkla lösningar dock. Jag hoppar, klättrar (och det faktiskt häpnadsväckande smidigt!) på bänkarna och byxorna går att sy upp.

Fast ibland orkar man bara inte stå i ögonhöjd med en tioårings ögon och inse att man snart kommer att kolla upp på dom. Efter sommaren eller så.

Anyway, dagen fortsatte med söndersurat barn som jag med mycket tålamod tillslut fick med mig dit vi skulle, tre slagsmål och rätt många glada stunder. Så som det brukar vara. Älskar jobbet, älskar barnens alla kommentarer och funderingar och så har jag ju fantastiska kollegor också.