Cancan

Jag kan inte påstå att jag sett och upplevt så mycket av livet egentligen. Jag har rest utomlands ett par gånger. En gång för jobb i ett par månader och tre gånger på semester.

    Jag har inte förlorat någon, inte i egentlig mening åtminstone. Min farmor dog när jag nästan nyss hade fötts och min morfar dog när jag var åtta och det känns ändå inte så farligt. Visst var jag ledsen när morfar dog men jag var inte så gammal att jag förstod helt och hållet vad det rörde sig om mer än att morfar inte fanns längre. Han var ändå gammal och då faller sig döden mer naturligt på något vis. Naturens gång. Den förlust jag känt mest av hittills är nog när vi fick avliva Jasmine, en av hästarna som passerat i mitt liv. Hon var underbar och jag kunde inte sluta gråta.

Jag har inte fött barn, jag har inte utbildat mig vidare efter gymnasiet och jag har inte växt upp med problem i familjen. Mamma och pappa är fortfarande gifta och vid liv, mina syskon är som syskon är mest och jag har haft en trygg och stabil uppväxt med familj, släkt och vänner omkring mig.

En sak har jag dock lyckats med och det var en erfarenhet i sig. Ingen annan har nog lyckats med det. Fastnat mellan två dörrar i en mataffär, mellanrummet liksom. Stod där som ett fån med min matkasse med apelsinjuice, frukt och en godispåse. Fick ägna lite tid åt att läsa uppsatta annonser där på anslagstavlan och vänta på att någon skulle kliva fram till antingen den ena eller den andra dörren.

Jag kom loss tillslut. Och nu vet jag att män söker män för linedance och att det finns en volvo till salu här i stan. Intresseklubben antecknar.