Cancan

Just nu känns det som om jag bara väntar på att livet ska börja. Att det liksom ska dyka upp en utlösande faktor som gör att livet startar med allt som faktiskt hör till.

och under tiden jobbar jag bara och tar hand om det som måste tas omhand för jag hinner inte med så mycket annat.







Fast i morgon kväll har jag nästan (nästan) fått Jonna med på att dra till Hörnet. Hoppas att fler hänger på och gör ingen alls det så får jag väl gå själv. Ensam är stark (och patetisk också i sådana här situationer men det behöver vi inte bry oss om just nu). Ha!