Slutet är nära...
Idag är sista dagen i skolan innan sommarlovet, om man nu kan kalla det sommarlov när man läser på universitetet. Det här året har varit jobbigt, hektiskt, stressigt och förjävla jobbigt men samtidigt underbart, roligt, intressant, spännande och utvecklande. Det tog ett tag att komma in i studietekniken igen och vissa dagar har jag velat ge upp och skita i allt vad lärarutbildningen heter. Inte allt vi varit tvugna att lära oss har varit så relevant och en del saker har upplevts som omöjliga att klara av. Vi har dock lyckats och det med bravur.
Jag har träffat nya vänner för livet. Min arbetsgrupp har varit med om både med-och motgångar i grupprocessen men hur det än har varit så har vi alltid haft varandra. Det har bara inte fungerat hundra alla tillsammans men även det har löst sig om än inte på något vidare tillfredsställande sätt.
Hararna är underbara människor. Vi har kunnat vända tråkiga saker till något positivt med djävlar anamma, spydiga kommentarer och elaka ord till varandra. Låter väl kanske inte som något vidare roligt gäng med tro mig, det är vi. För under vår DÄNG-yta, vårt kaxiga uppförande gentemot varandra och vår retsamma attityd så bubblar skrattet och vi har så roligt tillsammans att det är inte klokt. Efter varje gruppträff känner man sig glad och uppmuntrad. Jag är rädd för att jag aldrig kommer få en så bra arbetsgrupp igen, eller jag vet att det inte är möjligt. Bra artbetsgrupper och trevliga kollegor hoppas jag på men ingenting kommer vara som tiden med Hararna. Det största problemet är väl hur sjutton jag ska kunna introducera UNO på vårt vis för andra människor? Folk kommer tro att jag är dum i huvudet och helt galen.
Det är inte bara i arbetsgruppen jag har träffat nya vänner, det finns andra människor som jag har träffat också. Vi har festat ihop, våndats ihop och pratat om allt mellan himmel och jord. Jag nämner inga namn för jag tror att alla vet vilka jag menar. Ni betyder massor för mig och jag är så glad över att ha träffat er.
Till hösten väntar studier i Linköping för mig, inriktning Svenska och i och med det splittras vi. Tursamt nog har jag och en av Hararna valt samma inriktning och det känns jättebra.
Livet i Norrköping är över, jag flyttar tillbaka till min älskade lilla hemstad. Ett beslut som inte alla kan förstå men det är helt rätt för mig. Det har varit en nyttig frånvaro, jag har hamnat med båda fötterna på jorden igen och det känns bra så nu är det dags för att min tillvaro ska bli stabil också. Att bo på ett ställe, där jag vill bo, och slippa bo i en resväska ska bli finare än fisken.
Tack alla, ni vet vilka ni är. Ni är bäst.
Jag har träffat nya vänner för livet. Min arbetsgrupp har varit med om både med-och motgångar i grupprocessen men hur det än har varit så har vi alltid haft varandra. Det har bara inte fungerat hundra alla tillsammans men även det har löst sig om än inte på något vidare tillfredsställande sätt.
Hararna är underbara människor. Vi har kunnat vända tråkiga saker till något positivt med djävlar anamma, spydiga kommentarer och elaka ord till varandra. Låter väl kanske inte som något vidare roligt gäng med tro mig, det är vi. För under vår DÄNG-yta, vårt kaxiga uppförande gentemot varandra och vår retsamma attityd så bubblar skrattet och vi har så roligt tillsammans att det är inte klokt. Efter varje gruppträff känner man sig glad och uppmuntrad. Jag är rädd för att jag aldrig kommer få en så bra arbetsgrupp igen, eller jag vet att det inte är möjligt. Bra artbetsgrupper och trevliga kollegor hoppas jag på men ingenting kommer vara som tiden med Hararna. Det största problemet är väl hur sjutton jag ska kunna introducera UNO på vårt vis för andra människor? Folk kommer tro att jag är dum i huvudet och helt galen.
Det är inte bara i arbetsgruppen jag har träffat nya vänner, det finns andra människor som jag har träffat också. Vi har festat ihop, våndats ihop och pratat om allt mellan himmel och jord. Jag nämner inga namn för jag tror att alla vet vilka jag menar. Ni betyder massor för mig och jag är så glad över att ha träffat er.
Till hösten väntar studier i Linköping för mig, inriktning Svenska och i och med det splittras vi. Tursamt nog har jag och en av Hararna valt samma inriktning och det känns jättebra.
Livet i Norrköping är över, jag flyttar tillbaka till min älskade lilla hemstad. Ett beslut som inte alla kan förstå men det är helt rätt för mig. Det har varit en nyttig frånvaro, jag har hamnat med båda fötterna på jorden igen och det känns bra så nu är det dags för att min tillvaro ska bli stabil också. Att bo på ett ställe, där jag vill bo, och slippa bo i en resväska ska bli finare än fisken.
Tack alla, ni vet vilka ni är. Ni är bäst.
Kommentarer
Postat av: Jennifer
<3
Postat av: Sanna
Tack kära Sarah! Vi får fortsätta träffas i sommar och i höst :)
Trackback