Hejja kvällen!
MEN drickan ligger på kylning (har visserligen gjort så sen i lördags), jag har duschat (iskallt eftersom varmvattnet tagit slut) och jag har åtminstone köpt nyårsgåvan. Har även hunnit med att tillbringa förmiddagen i stora staden Motala för att hitta något att ha på mig ikväll. Inte för att det hjälpte, det är som vanligt att när man vill hitta något så gör man inte det. Typiskt.
Jonna föreslog underkläder. Jo, det ska jag väl ha. Fast kanske något annat också, att sitta och äta middag med Frida och hennes vänner (okej lite mina vänner med, jag vet ju åtminstone vilka de är...) i bara bh och trosor känns inte alltför frestande. Kallt kan de nog också bli.
Hejja kvällen! Får hoppas att den slutar bra. Men jag är ju i gott sällskap. :)
Skål och lögnen fram!
I morgon kommer många människor ljuga. Eller kanske inte ljuga direkt eftersom de flesta är övertygade om att de talar sanning på sätt och vis. Ännu mer övertygade efter en flaska vin och några glas billig "champange" och kanske några hemmablandade drinkar med bacardi razz och tranbärsjuice (utan melon för det är alltid något man glömmer när man vill att allting ska vara perfekt).
N y å r s l ö f t e n.
Ni vet, när man säger att man ska gå ner tio kilo innan sommaren, sluta röka, skaffa ett jobb (liv?) och gå en promenad varje morgon innan frukost.
U n g e f ä r.
För det bli aldrig så. Okej det finns en del människor som säkert lyckas uppnå sina mål, som är målmedvetna och har karaktär nog att säga nej till godisskålen som ställs fram på bordet varje onsdag-torsdag och som ratar ciggen som bjuds utanför Hugos i stan sent i natten.
E l l e r h u r?
Jag ratar ciggen, det kan jag garantera. Det är äckligt att röka, det ser för jävligt ut när folk går runt med sina tända cigaretter och jag håller på att kräkas av ciggaretlukten. Jag har aldrig provat och kommer inte att göra det - jag ser ingen anledning till varför jag skulle dö i förtid och slösa pengar på giftpinnar. Faktiskt.
Ett nyårslöfte för min del där. Jag lovar att jag inte ska börja röka.
Men allt annat. Enda chansen till att jag skulle lyckas gå ner tio kilo är om jag drabbades av en långvarig vinterkräksjuka som varade sisådär två månader. Alternativt att jag blir kidnappad och inslängd i en garderob där jag endast får vatten och bröd två gånger om dagen och resten av tiden bara får gnaga på de malätna plaggen som hänger i garderoben.
Med andra ord - inte så troligt att det händer.
Skaffa mig ett jobb. Ja det behöver jag. Jag har tre jobb för tillfället som jag periodvis far i mellan som en tätting för att hinna med. Jag behöver skaffa mig ett heltidsjobb på ett ställe så att jag slipper drabbas av hjärtattack eller blödande magsår innan år 2008 är slut.
Och så att jag kan flytta hemifrån, det är något jag verkligen, verkligen, verkligen behöver och vill.
Fast även om jag söker femhundraelva jobb kommer nog inget av dem vara en fast, heltidsanställning utan bara kortare timvikariat, om jag nu överhuvudtaget får något.
Jag lovar som nyårslöfte att jag ska försöka men det är definitivt ingen garanti för att jag kommer lyckas.
M i n a n y å r s l ö f t e n:
- Inte börja röka
- Försöka skaffa mig ett jobb
De kan jag hålla. det vet jag faktiskt.
Men daah! (som min syster skulle säga)
Jag är så arg just nu. På mig själv, på andra och på mitt förbannade så kallade liv.
Det är inte roligt. Jag vill må bra, jag vill leva ett roligt och händelserikt liv. Och just nu är jag bara arg, ledsen, trött på allt och ut-och-in vänd. Fanfanfan.
Men jag mår alltid lite bättre när mitt rum är städat, när min säng är bäddat, när jag är ute och går, när jag jobbar med Greger och när jag umgås med mina vänner. Så jag vet vad jag ska göra i helgen i alla fall. Tror jag.
Falsk lycka är som falsk pigghet (ja ni vet som när man dricker kaffe). Den varar bara en liten stund och man är inte piggare efteråt. Inte lyckligare heller.
Bortskämt barn har fått julklappar
Allt det här fick jag:
- Säkerhetsväst (nödvändig med den häst jag har som dessutom trampade på min gamla väst i somras...)
- Ridhjälm
-Fårskinnspadd att ha under sadeln
- Pall att ha i hästtransporten så att jag kan stänga/öppna översta luckan
- Godisskål
- Örhängen
- Skrivbok och penna
- Badlakan
- Tvål, lotion mm.
- Potatispress
- Ljus
- Pengar
- Choklad
Som sagt, bortskämt barn har fått julklappar.
Jag med mitt nya hår och nya örhängen samt lillasyster med tomteluva.Brand new haircut
Men supernöjd med frisyren, roligt att förändras så drastiskt. Dessutom växer mitt hår snabbare än ogräs så om jag vill ha långt håt igen är det nemas problemas. Det är nog lika långt inom ett år igen.
Dessa sjuåringar
Jag: - Noep det har jag inte.
Barn #2: - Är du inte kär i någon då?
Jag: - Nej inte det heller.
Barn #1: - Jamen lite förälskad är du väl?
Jag: - Nej jag är inte förälskad.
Barn # 2: - Jag trodde du var sambo.
Jag: - Ehh...
Barn # 2: - Och hade barn.
(Skakar på huvudet och flyr ut ur rummet innan de fortsätter spekulera om mitt privatliv.)
Kortfattad så har jag kommit fram till detta: Är man "vuxen" (mao jobbar) så ska man ha sambo. Man ska ha barn. I alla fall enligt sjuåringar (ja lekisbarnen också för den delen). Dessa samtal uppstår nämligen inte bara någon gång då och då.
Nej. Fyra-fem gånger per arbetspass.
Minst.
Jag är speciell
Ja alltså, jag vet inte om det är på ett bra sätt.
- Jag räknar till tre tyst för mig själv varje gång jag går ut ur en affär. Anledningen är att jag är rädd för att larmet ska gå. (Jag vill påpeka att det inte är för att jag snor saker!)
- Om det finns ganska gott om tid kvar på "parkeringslappen" när jag ska lämna staden efter diverse ärenden så går jag nästan alltid och lägger tillbaka den i luckan till parkeringsautomaten igen eller frågar damen (eller herren) som just parkerat om hon (han) vill ha den. Så slipper de betala och jag känner mig snäll.
- Jag är sjukt morgonpigg och har ett hiskeligt morgonhumör den första halvtimmen eller så.
- Jag kan läsa om samma bok tre eller fyra gånger inom ett år om jag tycker att den är bra. Även om jag kommer ihåg precis allt som händer.
- Jag går aldrig in i en butik där det inte finns några andra kunder. Därför tycker jag inte heller om de små "boutiqerna" i min hemstad. För det finns nästan aldrig några människor där överhuvudtaget med undantag av de som jobbar där.
- Jag sätter ofta igång musik men går sen från rummet. Kommer alltid tillbaka när sista låten spelas eller skivan snart är slut. Inte för att jag inte tycker om musiken utan för att jag inte kan slå mig till ro och lyssna.
Lugna puckar
Dagen var bra. Jag hann med allt jag skulle i en bra takt, det drösade inte in femhundraelva kunder på samma gång och jag var inte ett dugg stressad. Blev dock lite smånervös när en ljuslykta tog eld (jaja den var tänd som vanligt först men sen flammade det upp en rejäl brasa). Som tur var klarade sig allt annat från att börja brinna men efter att ha blåst ut ljuset/elden (höll på att bli av med mina ögonbryn och ögonfransar) så var jag tvungen att springa ut med den rykande lyktan för att inte brandlarmet skulle gå igång.
Var försiktiga när ni myser med ljus säger jag bara, ha en vattenhink nära till hands.
Kvällen blir lugn och sängen får välkomna mig tidigt för jag måste vara uppe tidigttidigttidigt i stallet i morgon bitti för annars hinner jag inte med allt jag ska göra. Jobba mellan tolv och fyra och fyra till sex. yesyes - jag har ett liv litegrann!
Jag såg mamma kyssa tomten jag
Finnes: ev. blivande fru åt gårdsägare
Jag tycker sådan här program är löjliga faktiskt. Likaså "Ensam mamma söker", "Farmen" (på den gamla goda tiden det begav sig) och liknande program. Jag erkänner att jag ofta sitter bänkad framför "Du är vad du äter" fast jag egentligen tycker att det är ett skitprogram men ibland är det skönt att få tänka att "så där illa lever inte jag i alla fall". Dessutom är jag inte ett stort fan av Anna Skipper utan sitter mest och stör mig på alla hennes kosttillsott, pulverdrinkar osv. Det finns inte något naturligt i att äta en frukost bestäende av en proteindrink.
Frukosten är ju den bästa måltiden på hela dagen, den ska man sitta och njuta av, äta i lugn och ro. Sen att man naturligtvis bör välja nyttiga produkter är ju en sak. Men det är faktiskt gott med grovt, fullkornsrikt bröd, grönsaker och en frukt.
Men för att återgå till de här "para-ihop-ett-udda-gäng-människor-spela-ut-dem-mot-varandra-såra-så-många-ni-kan-och-förlöjliga-så-många-deltagare-ni-har-möjlighet-till" - program så tycker jag att de kan lägga ner. Det är inte schysst att utnyttja folks känslor för att få upp tittarsiffrorna och det är absolut inte okej att göra det i TV.
Fast förresten det kanske skulle vara en idé. Min dröm är att en dag ha en egen gård, med mysigt stall, stora marker och ett träpanelsprytt hus med veranda, stor trädgård, milslånga ridvägar och en sjö på behagligt avstånd.
Såhär kommer annonsen för mig själv, tror jag tjänar mer på att gifta in mig i en gård än att köpa en själv för risken är att jag blir ruinerad.
"Finnes: Ung kvinna av den utmärkta årgången -87. Hjälpsam och trevlig slitvarg som nästan alltid går runt med ett leende på läpparna förutom när hon blir arg. Då gäller det att hålla sig undan och låta henne lugna ner sig i lugn och ro. Annars kan det hända en olycka.
Hon är även envis som synden och hon har alltid rätt även om hon har fel. Hennes namn betyder även Härskarrinna och bara det ger en förklaring till hennes dominanta hållning. Dessutom är hon Skorpinion vilket inte gör det hela mycket bättre. Men de hon bryr sig om och älskar kan hon gå i döden för. Hon skyr inga som helst medel för att hämnas om någon gjort hennes vänner illa.
Hästar och stallarbete är hennes passion, sätt en dynggrep i händerna på henne och visa vart resten av mockningsredskapen står så har du gjort henne lyckligare än du någonsin kunde gjort med hjälp av rosor och champange. Toppar du dessutom det med att be henne rykta och rida fem skitiga hästar så är det bara att plocka fram fracken och ringa prästen för då går hon absolut med på att gifta sig med dig.
Sökes: Man född från -83 till -88. Behöver inte älska hästarna men måste acceptera dem som familjemedlemar samt hjälpa till med vissa sysslor i stallet. Ett stort plus vore det naturligtvis om du som man också hade hästintresset men som sagt så är det inte nödvändigt.
Du måste även vara en smula pedant, huset ska vara välstädat för att hålla kvinnan på gott humör.
Du ska vara omtänksam, trevlig, tolerant och älska kvinnan i fråga. Ett stort krav är att du inte är otrogen. Då tar det hus-i-helvete och du kommer springa därifrån med fan själv i hälarna.
Dessutom ska du vara öppen för olika och nya maträtter och inte hänga fast vid de gamla vanliga bara för att de är så enkla att göra.
Du ska tycka det är viktigt med traditioner. Julen är självklart det största på hela året och granen ska in och kläs även om ni så skulle vara borta hos släkten hela julveckan. Utomlands går det inte att åka över jul så bered dig på att fira varenda en av era jular tillsammans i Sverige och tillsammans med Kalle Anka.
P.S Mannen måste äga stor gård eller vara beredd att köpa en sådan (perfekt) tillsammans med kvinnan. Det är det viktigaste av allt. D.S
Så, det borde väl inte vara så svårt att hitta någon som uppfyller dessa kriterier?
Jag hoppas alla förstår att det är ett skämt, med en uns av sanning.
Mitt bidrag
Man kan vinna en iPod Nano, mp4-spelare och biobiljetter. Sponsrar tävlingen gör mp4butiken.se.
Egentligen så vet jag inte om jag borde vara med. Varför skulle jag vinna ett pris? Borde man inte förtjäna det ordentligt? Ja, jag erkänner att det skulle vara roligt att vinna något och det är klart att jag skulle bli glad, vem skulle inte det? Men jag vet så många andra människor som är värda så mycket mer och som borde få alla pris i världen.
Jag vill göra något meningsfullt för att förtjäna vinsten. Jag vill kunna bota min syster som har diabetes. Det gör ont i mig varje gång hon måste ta sina sprutor och ibland är det outhärdligt att tänka på att hon är beoende av de där insulindoserna hela livet. Hit borde samtliga priser gå. Det är människor som engagerar sig i sådana föreningar som är betydelsefulla.
Jag vill att min mamma ska slippa ha ont i sin kropp. Jag vill kunna vifta med ett trollspö och trolla bort smärtan, läka hennes leder. Hon har levt med den smärtan hela sitt liv. Hon är den starkaste människan jag känner och hon om någon har lärt mig att man kan klara allt man vill även om man inte har samma förutsättningar som alla andra. Hon förtjänar allt fantastiskt universum kan erbjuda.
Jag vill ge priserna till alla därute som av någon anledning inte har några nära och kära att luta huvudet emot när det är svårt. Jag vill lysa upp er tillvaro för en liten stund. Jag vill ge er hopp, värme och glädje. För alla förtjänar att må bra.
Jag vill så mycket att jag inte kan skriva om allt. Då skulle mitt blogginlägg, mitt bidrag till tävlingen bli ännu längre än vad det redan är. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna göra allt detta. För det betyder verkligen något.
Vår busschaufför, vår busschaufför...
Jag kan bara hålla med. Jag vet inte om jag skulle tillåta en del av dessa skolskjutsar om jag själv hade barn som var tvugna att åka med bussen. För alla busschaufförer är inte lika ordningsamma och vänliga själar som just denna busschaufför som medverkade i artikeln. Många bryr sig inte om att barnen behöver korsa en trafikerad väg för att komma in, utan sitter kvar inne i värmen för istället för att följa barnet i fråga över vägen och hem till tryggheten.
Men det var egentligen inte det det här inlägget skulle handla om.
Jag som bott på landet i hela mitt liv har tillbringat många och långa timmar på de där skolbussarna. Åkt helt sjukt långa och konstiga sträckor. Det tog mig säkert en timme att åka till skolan den vägen som busschaufförerna var tvugna att ta för att få med sig alla barn, en färd som egentligen bara tog fem-tio minuter att åka om man tog närmsta sträckan.
Från klass fyra och till sjuan-åttan hatade jag skolbussen. Jag är åksjuk och det blev inte bättre av alla långa färdsträckor på slingriga landsvägar kan jag lova.
En gång kräktes jag rakt ut i gången på bussen, men det var faktiskt på den tiden jag egentligen tyckte att det var kul att åka buss. Och busschauffören i fråga blev inte arg, bara bekymmrad för min skull.
För vi hade två av världens bästa busschaufför! Jag kommer tyvärr inte ihåg vad den ena heter just nu men han hade alltid en brun och svart "gubbkeps" på sig, snälla ögon och så var han gammal och gråhårig. En gång i lekis när ordinarie skolbuss hade gått sönder tog han sin egna bil och körde runt för att hämta upp oss bussbarn längs Västra Stenbyvägen.
Att mamma blev förtvivlad och helt livrädd när jag klev in i en svart bil som hon inte kände igen är en annan historia... Mina lekisfröknar fick ett ganska så hysteriskt telefonsamtal strax därefter kan jag tillägga.
En annan busschaufför jag aldrig kommer glömma är Bosse. Kanske mycket beroende på att vi fortfarande hälsar på varandra när vi ses på stan samt att han bor på samma gata som min farbror. Men han var alltid snäll och pratade med oss barn om allt möjligt, tiden gick alltid fort när han körde.
En gång bjöd han två av oss som var kvar sist på bussen på godis. Det närmade sig jul och han hade gjort knäck kvällen innan som han hade i en liten burk. Jag minns att det kändes som vi tre hade vår egen lilla hemlighet då.
Så tack ni busschaufförer som finns där ute, som sätter barnen i främsta rummet, som ser till att de kommer tryggt hem och som gör det bästa av situationen trots nedskärningar och diverse andra saker som gör så att sträckorna hem blir de dubbla. Det är er vi vill ha bakom ratten i bussen. Ni är fantastiska!
Kakor med peppar i?
När jag började gymnasiet för ungefär fyra år sedan fick jag träffa en mängd nya människor. Bland andra Axel, han var ett år yngre och hade bott i Frankrike hela sitt liv. Hans mamma var svensk, pappan fransk och om han var så väldigt pigg på att bo i Sverige det vet jag inte egentligen. Hur som helst var han trevlig och gav mig ofta anledningar till att fundera på varför saker och ting egentligen heter vad de heter och varför de är som de är.
Till exempel gröt. Hur trevligt låter det på en skala? Säg ordet gröt och försök átt inte tänka på att ni har hört det förut och vet vad det är. Inte så värst trevligt va? Nej tänkte väl det.
Eller har ni tänkt på att vi svenskar äter mängder med potatis? Det gör vi. Axel tyckte det var helknäppt och det kan jag väl också tycka. Är dock uppväxt i en familj och med en pappa som anser att husmanskost är det ända rätta. Kokt potatis är vad som gäller. Alternativt stuvade makaroner eller rotmos. Mamma är lite mer öppen för nya matintryck.
Men jag har inget emot kokt potatis, fläkkotlett, sås och lingon ändå. Fast tacos är godare.
Dessutom är diciplinen i svenska skolor absolut inte på samma nivå som i Frankrike. Ungefär som att; glömmer du att göra läxan så befinner du dig i ett fängelse resten av veckan. Det vill säga kvarsittning alla dagar efter skolan.
Här känns det mer som om läraren bara skakar på huvudet och istället för att försöka komma tillrätta med problemet börjar planera veckans matinköp som ska ske fyra dagar senare.
Det roligaste var dock när julen närmade sig (ja det var även då diskussionerna om gröt kom upp) och vi blev helt besatta av pepparkakor. Nästintill i alla fall. Någon frågade Axel om han ville ha en pepparkaka (någon vänlig och givmild själ hade varit och införskaffat en burk) och Axel rynkade på näsan och snörpte med munnen.
- Kakor med peppar i? Det kan man väl inte äta.
Nä det kan man väl inte? Så varför heter det pepparkakor. Då låter det ju som om man hällt i ett halft svartpepparkar i de gyllenbruna godbitarna.
Inte undra på att han flyttade till Paris efter studenten.
Someone else´s life
Sjunka ner under täcket. Lyssna på Joshua Radin. Andas. Lugna ner mig.
Det behöver jag.
Och jag behöver prata. Får sådana attacker ibland. Prata av mig om allting, om ingenting. Om allvarliga saker och om struntsaker. Men jag kan inte prata bara sådär, med vem som helst. Även om jag behöver.
"somehow
i'm leading someone else's life
i cut a star down with my knife
and right now
i still see the way the moon plays this tune
though our nights died
my hands shake, my knees quake
it's every day, same way..."
/Someone else´s life, Joshua Radin
Jag känner mig ensam.
Antagen utmaning
Myra har utmanat sina läsare att visa upp sina pyjamaser. Här är min! Jag tycker den är ganska söt i alla fall. :) Kärlekssnurriga grodor kan man väl bara inte låta bli att tycka om? ;)
Jag ska inte lyssna på min mp3 offentligt
Plötsligt kommer det en låt som alltid får mig på party- och danshumör. Ni vet, när man bara inte kan låta bli att ta några danssteg och sjunga med. Naturligtvis inte i samma klass som artisten men eftersom jag inte hör mig själv när jag drar igång min musikmaskin så bekymmrade det inte mig.
Tills jag kom på att jag just gått förbi en rad med hus där det bor människor. Som till på köpet hade ett fönster öppet. Jag hoppas jag gladde dem med mina dancemoves och hrmpf... fantastiska sångröst.
När man bor på landet brukar man inte träffa på många andra individer. man kan vara sig själv och behöver inte skämmas där man går runt i gamla utnötta mjukisbyxor som man nästan tappar gång på gång på grund av att resåren har släppt, skitiga hår och lerinpackade skor. Man kan tillochmed sjunga högt för sig själv för det är ingen som hör en. Tills man kommer till ett bebott område vill säga. Det tänkte inte jag på.
Jag ska undvika att lyssna på musik om jag går på stan, sitter på en buss eller är på Östenssons och handlar en liter mjölk. Det lovar jag mig själv och alla andra som ska slippa höra min kraxiga stämma eka över torget.
Bad hairday
Regnat hela dagen, julstämningen jag kände i oktober när affärerna började spela jullåtar har försvunnit hux flux. Vart är snön? Varför är värmen här? Varför?
Jag vet, innehållslöst, meningslöst (det är ju tur att jag är makalös;) blogginlägg men wtf. Så är det ibland, eller ganska ofta i mitt fall. Så det så.
Ren och skär tortyr
Det är när jag lägger vantarna på sådan här saker som jag önskar att jag vore man och inte gick runt och kände att jag gärna vill ha slätrakade ben.
För jag kan inte likna den vid något annat än ett tortyrinstrument.
Den drar upp håren med rötterna. Jag antar att den har ungefär samma effekt som vaxning, men mer utdraget och i och med det ännu mer plågsamt. När man läser instruktionerna om hur man använder den så står det att "behandlingen kan kännas lite obehaglig första gångerna man använder apparaten men det går över efter några behandlingar".
Lite obehaglig?.
Jag skrek rakt ut och tårarna började rinna när jag provade den, bara lite på ena smalbenet igår. Aldrig att jag skulle kunna genomlida att "raka" hela benet. Dessutom har man TVÅ ben. Tänk tusen nålar-smärta och multiplicera den med två miljoner. Då kommer man nästan upp till den smärta jag upplevde.
Jag tror den gamla hederliga rakhyveln får fortsätta vara min vän, trots att jag ibland rakar sönder mig så jag blöder om jag har bråttom och trots att håren växer ut nästan innan man är klar med proceduren.
Vill man vara fin får man lida pin, heter det. Men SÅ fin känner jag inget behov av att vara, inte om jag behöver genomgå tortyr för att nå dit.