Sommarkänsla
Solen skiner, fåglarna kvittrar och de vindar som blåser är ljumna! Helt sjukt vad snabbt det gick mellan vintern och våren. Känns visserligen som om våren bara är på snabbvisit för att sen lämna plats till den riktiga sommaren. Passar på att njuta ordentligt för snart drar jobbet igång på riktigt och då blir det knappt någon tid eller ork över till annat. Ännu mindre än nu alltså.
Hur kaffesugen som helst just nu men det går inte att råda bot på. Kaffeburken ekar tom och jag kan tyvärr inte trolla. Får försöka stå ut och ta en kaffe senare när jag jobbar, eller jobbar och jobbar förresten. Kontaktpersonjobbet är bara trevligt och gemytligt och det brukar avslutas med en fika efter uträttat ärende. Alltid mysigt och nu när solen som sagt är framme så blir det ju inte sämre precis.
Vill våga fråga förresten. 
Kalle och Nisse tycker också om sommarvarma vindar. Då står dörren öppen hela dagen i stort sett och de kan gå in och ut ur huset som dom vill. Vilket de allt som oftast visar tydligt genom att springa fram och tillbaka upp för trappen som galningar.
Reminder
Tacka aldrig ja till ett flyttstädningsjobb igen, någonsin. Bara om jag får en miljon eller minst tre kompanjoner. Är man ensam är det en nära-döden-upplevelse.
Sjukt trött nu, kloackan är bara strax efter nio och jag tänker banne mig gå och lägga mig nu. Börjar på Slottsgården klockan 9.00 i morgon istället för 11 som det var meningen från början.
Helt ärligt så är jag rädd för att jag snart går in i väggen, får blödande magsår (magsår har jag nog redan) och en total blackout. Sover dåligt, vaknar mitt i natten och har panikångest för att jag kanske har försovit mig och att jag inte ska hinna med alla jobb och andra måsten.
Det är kört
Cykeln får bli min kompanjon hela sommaren om jag inte hittar en billig och bra bil snarast möjligt. Det känns nämligen som om reparationskostnaderna för min lilla Pärla alias Vita Faran kommer stiga till oanade höjder.
Tydligen får man inte ha för höga CO halter och handbroms är tydligen ett måste. Rosten däremot, klarar sig till nästa års besiktning enligt killarna på bilprovningen.
Antar att man får se det positiva i det hela - jag lär ju få ordentlig motion och mycket frisk luft om bilproblemet inte går att fixa på ett smärtfritt sätt.
Lite för mycket att göra är bara kul
Jag behöver inte mycket sömn för att klara mig, kan gå och lägga mig sent och gå upp tidigt utan att det bekommer mig det minsta. Möjligtvis att jag blir sådär supertrött ett par timmar efter lunch men om jag då hittar på något vettigt och energikrävande alternativt sluter ögonen i fem minuter så är jag fit for fight igen.
Det är helt sjukt. Helt ärligt så blir jag trött på mig själv ibland. Jag orkar och vill ha så mycket mer att göra än alla andra. I morgon ska jag besiktiga (och döma ut antar jag) min bil. Tog den tidigaste tiden som fanns bara för att jag tycker om att komma upp tidigt på morgonen. Tyvärr hade någon snott 7.10 tiden så jag får vänta ända till 8.30. Fast då hinner jag ju gå en morgonpromenad innan vilket är bra eftersom jag ska jobba på eftermiddagen.
Dessutom har jag tagit på mig ytterligare ett jobb som ska vara klart till nästa vecka. Städa är väl inget jag tycker varken illa eller bra om och när man får pengar för det så blir det mycket lättare. Önskar bara att dygnet hade 40 timmar istället för 24 och veckorna utökades med tre-fyra dagar.
Då skulle jag nog hinna med både mitt liv och mig själv.
Nej nu ska jag gå ut och räfsa löv, hoppa studsmatta eller springa lite med hundarna. Jag har ju tröts allt bara varit ute och ridit 1,5 h idag och varit på gymmet och pumpat muskler.
Besviken, ledsen, bortglömd?
Att känna sig uppskattad och ihågkommen.
Njae. Uppskattad är en sak och ihågkommen en annan. Låter jag som en väldigt bortskämd barnunge när jag säger att jag blir lite ledsen och besviken när det talas om att vi måste fira en som fyllt 20 i stallet, en som faktiskt också flyttat från stallet, när de inte har bjudit mig på någon utekväll än? Och jag fyllde i november, har varit i stallet sen jag föddes och är fortfarande kvar.
Lite ledsen blir jag faktiskt.
Storebror ser dig?
Loggade in på Facebook nyss och fick se att en Dody addat mig som vän. Dody jobbade i restaurang Paradise på Fuerteventura när jag och Hanna jobbade där november-december -06 (inlägg från den tiden finns i bloggen) och jag har inte hört från någon därifrån överhuvudtaget sen jag slutade och åkte hem till Sverige igen.
Snäll som få var han, en av de trevligare människorna på stället (det fanns en del som man helst ville undvika) och en av de få som jag faktiskt velat hålla kontakten med. Så ni kan ju bara föreställa er vilken chock jag fick när han dök upp på Facebook helt plötsligt..
Samtidigt blir man ju lite fundersam över hur lätt det egentligen är att bli hittad på just den sajten. Nu är jag försiktig med vad jag lägger ut på Internet överhuvudtaget så inte för den delen men sannolikheten för att hitta just en Sarah i Sverige borde ju inte vara så stor. Det finns ju många Saror så att säga och också ganska många Saror som stavar med H.
Förvisso kände han kanske igen mig tack vare bilden. Lite svårt är det att glömma hur någon ser ut när man jobbat tillsammans nästan varje dag i två månader och träffats för utgång och festande den resterande tiden.
Kul i vilket fall som helst och nu väntar jag på svar från honom. Frågor väcks ju när någon från vad som känns som ett tidigare liv hör av sig. Jobbar han fortfarande kvar på hotellet? Hur är det med alla andra? Få personalen fortfarande inte gå genom huvudgrindarna in till hotellet när de ska ut och handla eller traska ner till stranden?
Till saken hör den att jag och Hanna faktiskt hade priveligiet att vara tjenis med högsta chefen (på ett icke-utnyttjande sätt ska tilläggas) så vi fick röra oss precis som vi ville på området. Det fick ingen annan förutom de i animation (som jämt skulle göra reklam för kvällens show) och jag undrar vad resten av personalen tyckte om det upplägget. De bodde ju ändå i lägenheterna inne på hotellområdet precis som all gäster.
Kickí (ja han hette så..), Nadjet och Dody - min nyaste facebookbuddy
uäck
Idag mår jag skit. Nästan i alla fall. Illamående, huvudvärk och skakiga ben. Var ute i stallet på morgonen och grejjade med allt som behöver göras. Skulle ridit men skitväder i kombination med dagens hälsotillstånd gjorde att jag hoppade över turen. Greger blev lite ledsen men han motionerade sig bra med grabbgänget ute i hagen så det går nog ingen direkt nöd på honom. Förutom att han kanske tror att mattes kärlek till honom sinat (men det har den ju inte jag var bara inte i form för att visa hur mycket jag älskar honom idag).
Annars tror jag allt är bra.
Effektivitet vs. latande
Dagen som kändes så bra från början börjar nu te sig lite mindre bra. Sov till halv tio (för en gång skull med gott samvete) eftersom jag är ledig idag vilket jag inte varit på ett bra tag. Det kändes bra då men nu gör det inte det längre. Känner hur paniken kommer krypande eftersom jag inte hunnit med de tvåhundra sakerna jag brukar ha hunnit med vid den här tiden på dagen och dessutom måste jag återigen ringa ett samtal till viktiga människor.
Jag hatar att ringa till folk. Varför ska man behöva göra det när det finns mail? Men inte då. När man som jag ska säga ifrån sig ett jobb/uppdrag då MÅSTE man tydligen ringa. Man tar mod till sig, plockar upp telefonen och ringer till kommunens växel.
Naturligtvis är då personen jag ska ha tag på ute i ett ärende och kommer tillbaka senare under dagen. Typiskt. Måste alltså upprepa samma procedur igen. Skulle mycket hellre åka till människan i fråga och knacka på dörren till kontoret men då måste man visst bestämma tid för ett möte. Genom ett telefonsamtal antar jag.
Jaja. Har åtminstone åstakommit lite under den tid jag varit vaken. Ätit frukost (mycket viktigt), kopierat anställningsbevis (också tvunget), tänkt på hur jag ska lägga upp städningen som jag känner att jag måste ta tag i här hemma samt tänkt på hur länge jag ska orka träna på gymmet dagen till ära.
Effektiviteten är inte på topp idag. inte som den brukar vara när det gäller mig.
Music once again
Framtiden vilar i mina egna händer
Fick nämligen jobb idag också, fast på skolan. Från kvart i elva till fem. Sen ska jag träffa tjejen jag är kontaktperson till och lär inte komma hem förens efter åtta-nio säkert.
Tro bara inte att jag inte gjort något alls mellan klockan fem och nu när jag snart ska iväg. Jag har minsann hunnit med stallet och hästen också.
Men imorgon ska jag kopiera anställningsbevis, skriva sökord, klicka på lägg till och vidare till ansökan om utbildning. I höst vill jag bli vuxen. Eller jaa... ha något att göra på heltid mest av allt så jag ska sätta mig i skolbänken igen för åtminstone tre år framöver. Dra på mig studieskulder och leva på nudlar och krossade tomater. Kanske en och annan morot också för de är inte så fasligt dyra.
Nu måste jag skynda mig iväg igen och hindra barnen på skolgården från att slåss. Börjar som rastvakt (vilket jag inte tycker om) och sen blir det fritids i eftermiddag.
run in to my arms
- Närmast tillgängliga.
- Närmast tillgängliga och villigast.
haha
Var ute igår med kompisarna. 250 kg Kärlek spelade på Sjömagasinet och eftersom det inte händer så mycket i Vadstena överhuvudtaget så är det klart att man passar på. Synd bara att jag inte hade någon aning om vilket band det var frågan om och jag kunde bara en text. Endast på grund av att min kära kusin J (som också var med) tvingade mig att lyssna på den varje gång vi stod och väntade på bussen på vardagsmornarna när vi skulle ta oss in till Platen.
Ingen höjdarmusik men ett liveband är ändå ett liveband så vi stod där framför scenen och hoppade under hela spelningen. Lite folk men det gjorde ju att man kunde röra sig på dansgolvet åtminstone och det är ganska ovanligt. Annars brukar man fara runt som popcorn i en kastrull och studsa mot varandra. Effektiv förbränning men man kommer hem något mörbultad.
Dagen har än så länge varit lugn. Var uppe i stallet på förmiddagen för att kiropraktorn var och fixade till Greger och RayRay. Hjälpte även Bitto lite i paddocken med galoppen och med att få loss Lanciska i sidorna och det gick finfint. Hoppade upp själv på slutet (svårt att låta bli när man blir erbjuden och man känner hur det kliar i fingrarna) så i morgon får jag väl träningsvärk. Har inte ridit ordentligt på ett par veckor eftersom Greger varit halt.
Varit på promenad också men jag tror solen glömde att den skulle lysa idag också. Inte såg jag till den någon gång under den timme jag var ute i alla fall.
Äntligen
Först nu fungerar det att logga in på bloggen igen för min del. Jag som haft så mycket att skriva om - knarkargömmor i handväskan högt uppe i luften i ett flygplan, blodiga lastbilar (som inte var så blodiga visade det sig sen utan det var av det mer fruktiga slaget), bandyturneringar och fuskande spelare.
Nu har jag ju inte tid till det. Äta och träna står på schemat härnäst så mina historier kanske dyker upp någon annan gång istället. Byebye.