Cancan

Sitter vid köksbordet och tapprar på tangentbordet. Tittar ut genom fönstret till vänster där jag har perfekt utsikt över ena innergården, den med gräsmattan där det ska grillas i sommar och ser på ett grönt tak. Det gröna plåttaket hör till ett gult hus som ligger på en gata som man åker på för att komma till min gata så att säga.

Solen lyser på taket och snön gör så att allt ser mycket ljust och glatt ut. Lyckligt och fullt av liv även om våren inte gjort intrång än och förvandlat buskar och träd till gröna drömmar av verklighet och hopp.

Jag vill klättra upp på det där taket och likt Madicken flyga ner. Fast utan paraply och utan att få hjärnskakning. Det ser fantastiskt ut.

Jag kan inte påstå att jag sett och upplevt så mycket av livet egentligen. Jag har rest utomlands ett par gånger. En gång för jobb i ett par månader och tre gånger på semester.

    Jag har inte förlorat någon, inte i egentlig mening åtminstone. Min farmor dog när jag nästan nyss hade fötts och min morfar dog när jag var åtta och det känns ändå inte så farligt. Visst var jag ledsen när morfar dog men jag var inte så gammal att jag förstod helt och hållet vad det rörde sig om mer än att morfar inte fanns längre. Han var ändå gammal och då faller sig döden mer naturligt på något vis. Naturens gång. Den förlust jag känt mest av hittills är nog när vi fick avliva Jasmine, en av hästarna som passerat i mitt liv. Hon var underbar och jag kunde inte sluta gråta.

Jag har inte fött barn, jag har inte utbildat mig vidare efter gymnasiet och jag har inte växt upp med problem i familjen. Mamma och pappa är fortfarande gifta och vid liv, mina syskon är som syskon är mest och jag har haft en trygg och stabil uppväxt med familj, släkt och vänner omkring mig.

En sak har jag dock lyckats med och det var en erfarenhet i sig. Ingen annan har nog lyckats med det. Fastnat mellan två dörrar i en mataffär, mellanrummet liksom. Stod där som ett fån med min matkasse med apelsinjuice, frukt och en godispåse. Fick ägna lite tid åt att läsa uppsatta annonser där på anslagstavlan och vänta på att någon skulle kliva fram till antingen den ena eller den andra dörren.

Jag kan inte påstå att jag sett och upplevt så mycket av livet egentligen. Jag har rest utomlands ett par gånger. En gång för jobb i ett par månader och tre gånger på semester.

    Jag har inte förlorat någon, inte i egentlig mening åtminstone. Min farmor dog när jag nästan nyss hade fötts och min morfar dog när jag var åtta och det känns ändå inte så farligt. Visst var jag ledsen när morfar dog men jag var inte så gammal att jag förstod helt och hållet vad det rörde sig om mer än att morfar inte fanns längre. Han var ändå gammal och då faller sig döden mer naturligt på något vis. Naturens gång. Den förlust jag känt mest av hittills är nog när vi fick avliva Jasmine, en av hästarna som passerat i mitt liv. Hon var underbar och jag kunde inte sluta gråta.

Jag har inte fött barn, jag har inte utbildat mig vidare efter gymnasiet och jag har inte växt upp med problem i familjen. Mamma och pappa är fortfarande gifta och vid liv, mina syskon är som syskon är mest och jag har haft en trygg och stabil uppväxt med familj, släkt och vänner omkring mig.

En sak har jag dock lyckats med och det var en erfarenhet i sig. Ingen annan har nog lyckats med det. Fastnat mellan två dörrar i en mataffär, mellanrummet liksom. Stod där som ett fån med min matkasse med apelsinjuice, frukt och en godispåse. Fick ägna lite tid åt att läsa uppsatta annonser där på anslagstavlan och vänta på att någon skulle kliva fram till antingen den ena eller den andra dörren.

Dom står där med en lätt förvirrad uppsyn ristad i ansiktet. Hejar och suckar tacksamt när en annan, lika förvirrad, individ kliver in genom dörren och möts av trummande fötter och en skur av teckningar som bryskt trycks upp under näsan och "Titta pappa vad fint jag har målat".

   Pappor som hämtar sina barn på fritids.

De småpratar med någon annan förälder och sneglar lite försynt på väskor, överdragsbyxor och diverse gympapåsar som plockas med. Jämför med sin egen redan fulla famn och inser att den inte är lika stor som den andras.* Bäst att plocka med lite till trots barnets protester om att mamma har sagt att regnkläderna faktiskt ska hänga kvar på kroken.

   Efter att ha hört sig för med personalen om det är något viktigt som ska kommas ihåg till dagen efter ("baraskridskornaochsimklädernaochenlappmedtidernaförfritidsnästamånad-

Ochenfruktellertvåtillmellanmåletockså") så stapplar de ut genom dörren medan barnet glatt studsar framför och babblar om allt som hänt under dagen. Eller så släpar de fötterna efter sig med underläppen buttert utstickande och tårar i ögonen eftersom "jag faktiskt bara skulle leka klart innan vi åkte".

Det är konstigt men jag måste faktiskt säga som så att när mammorna hämtar barnen tenderar det att gå mycket smidigare på något sätt. För det mesta i alla fall fast det finns ju undantag även där. Mor och farföräldrar fungerar allra bäst faktiskt.

Dagen till ära är jag mörbultad, genomförkyld och på dåligt humör. Dessutom ska jag ut och hålla lektion i stallet och ska ta mig dit i bilen.

Som är översnöad.

Grattis Sarah, det är söndag!