Cancan

Okej Patrik. Här kommer din "lilla blaffa" som du önskade.

Min lillebror är som småbröder är mest. Ganska odräglig och uppkäftig med andra ord, han är ju trots allt sjutton år.

Nävars, så farligt är det inte faktiskt. Även om jag ibland har lust att strypa honom eller slå honom hårt i huvudet med en träklubba. Han är en fantastisk människa och utan tvekan världens bästa bror.
    Han är aldrig sen på att ställa upp och hjälpa till om det så rör sig om att skruva upp en ny hylla eller vara katt- eller lägenhetsvakt.

Det där sista är väl i och för sig ganska uppenbart att han tjänar på. Föräldrarfritt, lagom centralt (ja jag vet att allt egentligen är centralt i Vadstena...) och mat. Inte i överflöd precis men något man kan livnära sig på under två dagar eller så.

Ett av de finaste minnena jag har med Patrik är när han var sex år gammal och skulle börja lekis. Första gången han skulle åka skolbussen höll han stadigt mig, sin fem år äldre syster, i handen och var så nervös att han nästan skakade fast han inte vågade erkänna det. Min vana trogen så gick vi i god tid (hehe) och fick stå och vänta på bussen ganska länge. När den sen kom svängande in mot oss från korsningen så kunde inte Patrik hålla tillbaka ett leende.

Ni vet ett sådant där leende som man alltid kommer att minnas så länge man lever. Trevande, mungiporna ett par millimeter upp så att skrattgroparna framträder, ner igen för att behålla allvarligheten och sen ett så stort smile att det går från öra till öra.

Underbart.

Han har plockat kalkoner (fast det var egentligen tussilagos), han ändrade tillfälligt sitt efternamn till Bock (eftersom han inte kom ihåg vad han hette), han döpte om mig till Haja (för att Sarah var för svårt) och han har knackat på min dörr ett flertal gånger mitt i natten för att få en sovplats.

Och jag älskar honom för allt han är. Jag älskar honom för att han visar att han behöver mig extra mycket. Jag behöver honom också. Jag älskar honom trots våra dispyter, elaka ord som sluppit ur i vredesmod och relativt usel diskning när han då och då fixar sådant efter ett besök.

Patrik, om du nu läser det här: Jag älskar dig och jag finns alltid här. Bara så att du vet det.

/Syster

Jag följde med papi till Ikea dagen till ära för att köpa "lådinredning" och diverse andra köksattiraljer till Nya Köket som sakta men säkert tagit form och snart är klart där hemma hos dom. De blev så glada när jag flyttade att de såhär i efterskott firar genom att bygga nytt kök.

Okej, de fick en vattenläcka.

Har insett att jag verkligen inte är en shoppingmänniska. Neverever att jag någonsin kommer tycka om att springa från affär till affär för att handla kläder eller så. Usch säger jag bara. Människor överallt och stressstressstress överallt.

Sitter och osar vitlök här i min ensamhet, såsen jag gjorde till laxen (igen, ja jag vet) blev extremt vitlökig so to speak. Inte mig i mot eftersom jag gillar vitlök, det är ju bara det att man inte kan umgås med någon annan levande person under en rätt lång tid efteråt. Fast träffar man en vampyr lär man ju lätt döda den genom att bara öppna käften.

Igår var jag på bio med Jessica och såg på Benjamin Buttons otroliga liv. Riktigt bra film tycker jag, dock lite väl segdragen i mitten. De kunde gott ha kortat av den rätt rejält. Fast som sagt, klart godkänd och en ganska annorlunda film.  
   Vi hade också lyxen att ha en hel biosalong för oss själva. Inte många som väljer bio framför krogen sådär en lördagkväll. Killen som jobbade under kvällen undrade till och med om vi inte hade något bättre för oss. På ett snällt sätt.

Nix. Vi gillar bio. Billigare än krogrundor och defentivt trevligare, lugnare och mer gemytligt.

Vaknade med alla kuddar utspridda i sängen, en annan tröja på mig än vad jag hade när jag gick och la mig och med ett glas med vatten farligt nära att vippa över på mitt s.k nattduksbord som egentligen bara är en upprättstående gammal sockerlåda.

Jag tror jag har gått i sömnen faktiskt, jag minns ingenting av det här.

Dessutom lyckades jag slänga min plånbok i soptunnan när jag bara skulle slänga reklamen. Fick vippa på tunnan i fråga och typ åla mig in i den. Inte så trevligt och jag vill inte göra om det. Tur att allt skräp ligger i knutna plastpåsar i all fall, det hjälpte även om det luktade vidrigt.

Börjar jobba klockan två men frågan är om det inte vore säkrare att gå och lägga sig och sova eller ockupera soffan resten av dagen. Ringa och säga att jag har en konstig dag, inte värt att jag försöker ta hand om och aktivera närmare 50 barn. Kan bli farligt.

Halvdeppad kille på åtta ligger utslagen i soffan i fritidsets spelrum.

Jag: "Hur är det med dig, vad har hänt?"
Killen: "Elin, sparkade mig. *snyft*"
Jag: "Varför då, bråkade ni?"
Killen: "Nä, hon sparkade mig bara helt totalt random!"

Vad hände med "utan anledning"?

Andra ord som förekommer alltför ofta är sådana där "Four-letter words" som man inte ska skriva för mycket på bloggar och sådant. Det kan man få fan för förstår ni*.


(Sunes jul, Sunes sommar någon? ;)

Idag har jag tagit ett steg upp på min karriärsstege (jovisst) och vikarierat på Petrus Magni, högstadieskolan här i stan. De ringde klockan sju i morse (då var jag mer än halvvägs till stallet på cykeln) så det var bara att vända och cykla i ilfart hem igen. Slog nytt rekord i att duscha, klä mig och slänga på lite make-up. Drygt 12 minuter. Yesyes.

Väl framme i de välbekanta korridorerna som jag själv lämnade för sex (!) år sedan kände jag mig en aning nervös måste jag erkänna. Är liksom van vid att undervisa ettor och tvåor ungefär. Dessutom hittade jag inte stencilen som jag skulle använda mig av utan ryckte tag i närmsta pappersbunt som innehöll ett par frågor om kolhydrater. Erkänner att första lektionen blev lite hipp som happ då jag inte hann kopiera sagda papper utan fick låta eleverna skicka dem i mellan sig istället.

Många klasser försöker köra med de vikarier som hoppar in och är förvirrade till tusen och klasserna jag hade de två första lektionerna var inga undantag. "Fan, vi går nu det är ju inte långt kvar av lektionen", "Måste vi jobba med det här, det behöver vi inte göra" osv. Glöm det. Inte med mig bakom katedern. Trots att jag är liten kan jag skrämma dom som är typ två huvuden längre än mig.  De satte sig ner snabbt igen när jag spände ögonen i dem och sa att då skriver jag upp er på skolk, bara så ni vet. Ha! (*elakt skratt inne i huvudet*)

Det är inte lätt att vara vikarie när man inte vet vad man ska göra egentligen.

Fick även i uppdrag att hålla i sex- och samlevnadslektionerna och det var ju.. ehh.. intressant. Eller hur man säger. Försök till exempel att förklara vad livmodersinlägg och barriärhinder/medel är för något slags preventivmedel när du själv inte har en aning. Helt ärligt. Har aldrig hört talas om det förut.

Fast eleverna jobbade på bra i alla fall. Antar att intresset hölls högt eller något. Vissa lektioner är de nog mer mottagliga än andra. Kul var det i alla fall och jag kan defenitivt tänka mig att hoppa in på PM igen men med kanske lite längre förberedelsetid än drygt en timme. Fast, mina barn på St:per är ju bäst såklart.

Tänka positiva tankar. Se allt från den ljusa sidan.

Man ska berömma sig själv och man ska ta till sig positiva saker om sig själv. Så, nu ska jag slänga ut några komplimanger om mig själv som jag fått från andra människor. Hur egotrippat det än är. Fast det är svårt eftersom jag själv inte tycker likadant. Hur som haver:

- Jag har fått höra att jag är lik Angelina Jolie. (KIllen i fråga raggade inte på mig alltså, hans flickvän stod bredvid.) Har också hört Hilary Duff, Cameron Diaz och Ashlee Tisdale. Vilket i alla fall jag ser som något positivt.

- Att jag har fina ögon.

- Att jag är snäll och omtänksam.

Egoegoegoegoegoegoegoego.


Förresten, jag avskyr verkligen att handla kläder. Typ in i provhyttar och så. Det gillas inte. Fast på Carlings förut så hade de stora plakat uppsatta där det stod "Fan vad snygg du är!". Även om det står så till allmän beskådan så att säga så känner man sig faktiskt jäkligt snygg då. Sen att just Carlings har snygga kläder är en annan sak. Man blir glad i alla fall.