Cancan

Jag avskyr lukten av kyckling som steks i olivolja. Jag får kväljningar och vill kräkas. Stackars mig.

"- Jag vet inte om jag vågar, ehh.. prata med dig men...
- Vaddå då?
- Hrm. Ja, alltså du ser så arg ut. Nästan farlig."

...och det är då man inser att man måste skärpa sig och inte se ut som man tänker mörda någon. Försöka kämpa på crosstrainern med ett några grader mildare uttryck i ansiktet. Faktiskt.

Det är så tråkigt väder ute just nu. Ni vet, filmtittarväder, depparväder, rensa-ur-garderoben-väder. Eller telefonlistväder, vilket är vad jag ägnar mig åt att skapa just nu.

Eller ja, snart. Ska bara kolla publicera det här inlägget först. Sen ska jag bara kolla in ett par bloggar till. Sen ska jag kanske äta något också. Och efter det...

Jag som inte ens är särskilt förtjust i Alfons Åberg anammar hans ursäkter. Duktig av mig.

Diggin a hole and the walls are caving in
behind me, airs gettin thin but im trying
im breathing in
come find me

it hasn´t felt like this before
it hasn´t felt like home..before you


And i know its easy to say, but its harder to feel this way
And i miss you more than i should, than i thought i could,
i cant get my mind off of you.

Helgen har varit mycket trevlig. Åt middag med Frida i fredags kväll på Micasa (Pasta med pesto, oxfilé och vitlöksbröd) och lördagsförmiddagen ägnade jag mig åt att rensa garderoben och slänga ut alla jäkla kläder jag ändå inte använder längre (och inte har använt på fem år). Eftermiddagen gick åt till handbollen (se hur engagerad jag är i mina kära syskons intressen...) där jag hjälpte till lite i kiosken, åkte och handlade korv som fattades samt såg på dammatchen.
   Blev bjuden på födelsedagsmiddag hos familjen G (inte Gustafsson) och det var trevligt. God mat där också och lite letande på internet för att hitta en weekendresa till nästa år (givetvis hästweekend) då jag och Frida firar 10-års jubileum som bästa vänner.

Senare blir det gymmet. Att träna är så himla roligt! Dessutom är det rätt kul att se när lillebror fösöker imponera på mig genom att lägga lite extra tyngder på maskinerna. Mindre kul blir det väl för honom när han sträcker sig och inte kan gå eftersom han endast orkar göra övningarna med hjälp av viljestyrka och inte muskelstyrka men det är ju hans problem. hehe.

Träna, promenad och ikväll en cider eller två på Källarn, Hörnet eller Micasa. Eller varför inte en på varje ställe? ;) haha.

Trevligt ska det bli. =)

Gårdagskvällen var mycket trevlig. Svullade mat och glass med varma bär samt drack vin. Tur bara att jag besinnade mig och bara köpte en Aussi, enliters och inte tre liters kartongen Chill Out som jag hade funderat på. De tre glas vin vi fick var blev fullt tillräckligt efter en dag av jobb, bilåkande och stressande bland massa människor som beslutat sig för att infinna sig på Ikano-huset samtidigt som mig.

Lisa lyckades knäppa ett jäkligt snyggt kort på mig. Skuggorna blev konstiga och förvandlade mig till en kvinnlig version av Homer Simpson. Väldigt osmickrande måste jag säga men jag bjuder på det. Här är vi inte rädda för att skämma ut oss. Måtte hon bara inte lägga ut bilden på Facebook. "Storebror ser dig", typ.

Kom även fram till att man blir rödrosig av rödvin. Speciellt om man spiller det på sig.

Trodde allvarligt att jag skulle kollapsa idag efter träningen, som jag skämtade om. Allt gick bra under tiden jag tränade men när jag var på väg ut genom dörren och därifrån så fick jag djävulskt ont i  hela högersidan av magen. Sådär att man inte kan röra sig. Hade tänkt gå en promenad men fick vända efter typ 20 meter och stappla mig tillbaka till bilen. Satt där i tio minuter innan jag vågade köra därifrån.

Fast nu är det bra igen. Kroppen är knäpp ibland. Den fösöker nog övertala mig till att sluta träna, jag har gått på sparlåga så länge att den inte gillar att bli igångsatt. Men tji får den. mohahaha

Idag ska jag träna tills jag stupar. Eller ja, träna ordentligt åtminstone.

Var pratar man dialektfritt? Inte hemma hos oss, här huserar östgötskan även om den kanske inte är lika utmärkande som när farfar pratar eller när mina kusinbarn ("Värstabor") sätter igång och diskutera. Dock östgötska och jag hör tillochmed själv ibland hur illa det låter när något är "oedigt brau" eller om man ska ta "rättöversvägen efter körvan" någonstans.

Inte i Skåne heller. Inte de personer jag har pratat med därifrån i alla fall. Ganska ofta får jag besinna mig och ägna mig åt febrilt tankearbete för att komma på vad som egentligen sas. Utan att vara oartig och fråga alltså.

I Norrland har de den där lugna, sjungande dialekten som jag älskar. Eller jag tycker den är hur charmig som helst och sådär 100 gånger finare än "oedig ösgötska".

Och det där med rikssvenska. Vaddå rikssvenska? Det är väl också en dialekt på sätt och vis. Vem bestämmer vad som är rikssvenska då? Ja inte kan Stockholmare påstå att det de slänger ur sig är "rikssvenska". Det är ju stockholmska, för bövelen.

Sorry men just nu tycker jag inte om alla lyckliga människor som har myskvällar med sina underbara pojkvänner eller fantastiska kompisar. Själv sitter jag här som en 78.årig tant med tolv katter och med åtta sockerkakor i frysen.

Ingen utgång trots att jag var sugen. Det går inte ihop sig att festa natten lång när man ska gå upp halv sju och göra stallet för att sen skynda sig till jobbet. Speciellt inte efter en dag som denna.

Det tar på krafterna att flytta. Dessutom blir jag så himla galen på att jag inte själv flyttar. Jag vill plocka in mina saker i mina köksskåp och kånka upp mina kartonger uppför alla femtielva trappor i ett hyreshus utan hiss.

Jag vill bo i flyttkartonger en vecka (okej med min effektivitet som är av ganska hög grad när jag väl sätter igång så är jag nog färdig tidigare) och klaga på att jag aldrig kommer i ordning.

Och jag vill bjuda in mina kompisar på inflyttningsfest och svära tyst över den person som spiller rödvin på min nya matta i hallen och de andra som landar i soffan och drar med sig en lampa så den ramlar i golvet på samma gång.

Och jag vill köra singstar och guitar-hero hela kvällen tills alla drar vidare ut i natten och står och fryser utanför någon nattklubb innan man kommer längst fram i kön och slutligen märks med en stämpel på handleden och drar vidare till baren för att köpa sig en cider (eftersom drinkarna är alldeles för dyra).

Och jag vill leva på nudlar, knäckebröd, mörötter och majs på burk eftersom jag är en fattig (blivande?) student.

"Det är nudlar och lånade pengar..."

Jag får jobb i två och en halv vecka. Vad händer?

Jag får nackspärr så att jag inte kan vrida huvudet åt höger utan att skrika högt. Tänkte att det skulle gå att jobba ändå så jag tog mig upp i morse och åkte in till klockan 06.00. Hemfärd redan tio över sju eftersom jag verkligen inte pallade mer.

Nu har jag försökt kurera mig med panodil, tigerbalsam, värmevetekudde och sömn. Om det känns bättre? Njae inte direkt men det är i alla fall inte värre. Måste ändå åka till skolan och jobba. Behöver pengarna och min snälla mamma sa att hon kunde göra stallet idag (TACK).

Dessutom så behöver man ju inte kånka runt på tunga saker eller anstränga sig så mycket på ett fritids. Det är värre att gå och städa i fem timmar och släpa städvagn, dammsugare och vattenhinkar med sig.

Jag lyckas jämt med sådana här dumma saker. Fan.

Om det inte ens hjälper att tillbringa 35 minuter på crosstrainern (steg fyra), tio minuter på roddmaskinen och tre repetitioner på mitt styrkeprogram vad ska man då göra? Ut och gå? Det är bara det att här på landet är det becksvart vid den här tiden och de enda gatlysena vi har är precis utanför huset på r50. Dessutom är det bara fem lampor.

Jag är fortfarande fly förbannad med andra ord. Lite mindre kanske eftersom det inte längre känns som om jag kan kasta mig över första bästa människa och skrika på honom/henne men en molande vrede dröjer sig kvar i bröstet.

Ett hej hade kanske hjälpt lite ändå.

Läste Jonnas memoarbok nyss. Hon lånade min bok som jag skrev i nian för att "få lite inspiration". Inspiration my ass! Hon har snott all text rakt av i stort sett och bara skrivit i sitt eget namn och födelsetid. Ungjäkel.

Om detta inte är ett bevis på att hon är den lataste människan i Östergötland så vet jag inte någonting.

Allt som oftast kan man läsa ilskna insändare i tidningen, skrivna av äldre (och mycket förståndigare får man anta att de menar) människor som klagar på dagens ungdomar. Vi ungdomar är bara till besvär, stör grannskapet, skräpar ner, super sönder oss, röker och knarkar.

Dessutom är vi otrevliga, ouppfostrade och tar ingen hänsyn till andra människor. Ganska ofta så klär vi oss förskräckligt också.

Då till mina reflektioner. Om nu alla andra människor därute (förutom barn som kommer växa upp till gängliga tonåringar och vi ungdomar då) är så mycket bättre, klokare, förståndigare och ordentligare än oss kids, hur kommer det sig då att de inte kan visa det för mig?

Inte verkar det som om folk är upplärda med att man plockar undan efter sig när man använd något och att man lämnar platser som man själv vill finna dem. Eller att man torkar av skorna när man går in och stövlar inte bara på med grova kängor alldeles täckta av lera inomhus. Och det är inte ungdomar som håller till på det ställe jag syftar på. Snarare tvärtom, det är den äldre generationen som hänger och släktforskar.

Dessutom har mina föräldrar lärt mig att man ska vara trevlig mot andra, stora som små. Men i mångas ögon är det bara vi små som ska vara trevliga mot de stora. Inte tvärtom. Tycker jag är lite konstigt för ett enkelt och trevligt "hej" kan väl alla kläcka ur sig då och då. Till och med kosta på sig ett leende.

Nu menar inte jag att alla pensionärer/äldre människor är otrevliga, de flesta är faktiskt riktigt rara och roliga att prata med. Det jag menar är att man inte ska kasta sten i glashus. Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig, liksom. För det finns faktiskt ingen som är bättre än någon annan. Även om en del inbillar sig det.

Du är allt (Sonja Aldén)

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

Lalala...

När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag

För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge

Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

Tack Frida. Du är min bästa vän för alltid.

Började jobba på "Arkivet" i måndags och ska jobba till den 20:onde. Bra med jobb men jag kan väl inte säga att det är det roligaste jobbet i världen. Börjar (på eget initiativ dock) klockan 06.00 och slutar runt elva (eftersom jag är sjukt mycket för effektiv för att dra ut på städandet längre).

Mitt första sommarjobb som jag fick när jag slutade nian och det känns som om jag aldrig riktigt kommer därifrån. Alltså inget fel egentligen. Faschinerande arbetsplats, hur många kan skryta med att de jobbar på ett slott? MEN det är fruktansvärt tråkigt att bara göra samma saker dag ut och dag in. Tur då att det finns många trevliga människor där som man kan ta sig en liten pratstund med då och då.

Och så får man lägga sig till med mantrat; "Tänk på pengarna, tänk på pengarna, tänk på pengarna..."

Var på gymmet förut och tränade. Hade bara tänkt köra kondition först men så kändes det lte futtigt. Det blev med andra ord även styrketräningen. Har dock kommit på att jag får ge fan i att träna upp mina armuskler för de är alldeles är stora redan. Biverkning av att ha vuxit upp i stallet bland hästarna - man har rejäla arm-och benmuskler. Bra på sitt sätt (även om många av musklerna döljer sig finfint bakom ett skyddande lager av fett.;) men med tanke på att jag brås på min fars sida av släkten och stoltserar med axlar breda som en ladugårdsvägg, höfter som gjorda för att föda barn, korta och kraftiga ben så blir det liksom lite för mycket. Mina vadmuskler gör att det är i stort sätt omöjligt att hitta ett par stövlar som inte stoppar blodtillförseln till fötterna.

Jg har inget emot att vara stark men det känns lite dumt att vara starkare än många killar. Så var det på högstadiet i alla fall. Jag var en av de starkaste i klassen bland både tjejer och killar. Till killarnas förtret....

Jobb idag, helt okey eftersom jag behöver göra något vettigt och väldigt vardagligt.

  Träna i kväll kanske, om jag orkar. Tycker faktiskt att jag är ganska duktig på att släpa mig till gymmet med tanke på att jag har gått från noll gymbesök i veckan till fyra-fem.

Ja jag vet att jag kan träna mer. Men just nu har jag ingen lust med någonting.

Det är så sjukt jobbigt att tänka på att han snart kanske inte finns längre. Hur jobbigt som helst och om jag tänker på det börjar jag gråta. Prata om det orkar jag inte för jag kan inte få fram några ord normalt utan att det känns som hela strupen snörps ihop. Pingu har funnits hos mig i hela mitt liv (inte riktigt men det känns så) och han är så underbar och fantastisk och bor i mitt hjärta nu och för alltid.

  Jag vet att det inte är säkert att det går åt helvete men jag målar alltid fan på väggen. Jag vet att jag gör det men jag vill vara beredd på det värsta. Jag vet helt ärligt inte vad jag kommer ta mig till om det värsta inträffar.

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så känns tillvaron just nu.