Cancan

Jag bara älskar Kenny Starfighter. He´s the man.

Promenad, simning, jogging ikväll. Borde, ja verkligen.

Frågan är om jag orkar eller är tillräckligt motiverad efter jobbet. Det blir i alla fall killerboll med fritidsbarnen och jag kommer äga skiten ur dom. Ha!

Kaffe blir det nu och sen ska jag fixa i ordning mig och dra gatan ner till St:per. Jag gillar´t.

Jag måste verkligen ta tag i min nacke igen om man nu kan säga så. Ringa kiropraktorn och boka tid så han kan knäcka mig totalt och få kotor och allt på plats i både rygg och nacke, det känns ytterst nödvändigt just nu.

Har haft roligt och skrattat, suttit och pratat med kompisar och släkten de senaste dagarna och det får jag lida för nu känner jag.

Förlåt om jag verkar okoncentrerad, sur eller osocial men det gör så satlöst jävla ont att skratta (och det är svårare än vad man tror att låta bli).

Ska gå och lägga mig nu och bli av med illamåendet och värken tillfälligtvis. Ska bli skönt att sova faktiskt.

Sitter vid köksbordet och tapprar på tangentbordet. Tittar ut genom fönstret till vänster där jag har perfekt utsikt över ena innergården, den med gräsmattan där det ska grillas i sommar och ser på ett grönt tak. Det gröna plåttaket hör till ett gult hus som ligger på en gata som man åker på för att komma till min gata så att säga.

Solen lyser på taket och snön gör så att allt ser mycket ljust och glatt ut. Lyckligt och fullt av liv även om våren inte gjort intrång än och förvandlat buskar och träd till gröna drömmar av verklighet och hopp.

Jag vill klättra upp på det där taket och likt Madicken flyga ner. Fast utan paraply och utan att få hjärnskakning. Det ser fantastiskt ut.

Jag kan inte påstå att jag sett och upplevt så mycket av livet egentligen. Jag har rest utomlands ett par gånger. En gång för jobb i ett par månader och tre gånger på semester.

    Jag har inte förlorat någon, inte i egentlig mening åtminstone. Min farmor dog när jag nästan nyss hade fötts och min morfar dog när jag var åtta och det känns ändå inte så farligt. Visst var jag ledsen när morfar dog men jag var inte så gammal att jag förstod helt och hållet vad det rörde sig om mer än att morfar inte fanns längre. Han var ändå gammal och då faller sig döden mer naturligt på något vis. Naturens gång. Den förlust jag känt mest av hittills är nog när vi fick avliva Jasmine, en av hästarna som passerat i mitt liv. Hon var underbar och jag kunde inte sluta gråta.

Jag har inte fött barn, jag har inte utbildat mig vidare efter gymnasiet och jag har inte växt upp med problem i familjen. Mamma och pappa är fortfarande gifta och vid liv, mina syskon är som syskon är mest och jag har haft en trygg och stabil uppväxt med familj, släkt och vänner omkring mig.

En sak har jag dock lyckats med och det var en erfarenhet i sig. Ingen annan har nog lyckats med det. Fastnat mellan två dörrar i en mataffär, mellanrummet liksom. Stod där som ett fån med min matkasse med apelsinjuice, frukt och en godispåse. Fick ägna lite tid åt att läsa uppsatta annonser där på anslagstavlan och vänta på att någon skulle kliva fram till antingen den ena eller den andra dörren.

Jag kan inte påstå att jag sett och upplevt så mycket av livet egentligen. Jag har rest utomlands ett par gånger. En gång för jobb i ett par månader och tre gånger på semester.

    Jag har inte förlorat någon, inte i egentlig mening åtminstone. Min farmor dog när jag nästan nyss hade fötts och min morfar dog när jag var åtta och det känns ändå inte så farligt. Visst var jag ledsen när morfar dog men jag var inte så gammal att jag förstod helt och hållet vad det rörde sig om mer än att morfar inte fanns längre. Han var ändå gammal och då faller sig döden mer naturligt på något vis. Naturens gång. Den förlust jag känt mest av hittills är nog när vi fick avliva Jasmine, en av hästarna som passerat i mitt liv. Hon var underbar och jag kunde inte sluta gråta.

Jag har inte fött barn, jag har inte utbildat mig vidare efter gymnasiet och jag har inte växt upp med problem i familjen. Mamma och pappa är fortfarande gifta och vid liv, mina syskon är som syskon är mest och jag har haft en trygg och stabil uppväxt med familj, släkt och vänner omkring mig.

En sak har jag dock lyckats med och det var en erfarenhet i sig. Ingen annan har nog lyckats med det. Fastnat mellan två dörrar i en mataffär, mellanrummet liksom. Stod där som ett fån med min matkasse med apelsinjuice, frukt och en godispåse. Fick ägna lite tid åt att läsa uppsatta annonser där på anslagstavlan och vänta på att någon skulle kliva fram till antingen den ena eller den andra dörren.

Dom står där med en lätt förvirrad uppsyn ristad i ansiktet. Hejar och suckar tacksamt när en annan, lika förvirrad, individ kliver in genom dörren och möts av trummande fötter och en skur av teckningar som bryskt trycks upp under näsan och "Titta pappa vad fint jag har målat".

   Pappor som hämtar sina barn på fritids.

De småpratar med någon annan förälder och sneglar lite försynt på väskor, överdragsbyxor och diverse gympapåsar som plockas med. Jämför med sin egen redan fulla famn och inser att den inte är lika stor som den andras.* Bäst att plocka med lite till trots barnets protester om att mamma har sagt att regnkläderna faktiskt ska hänga kvar på kroken.

   Efter att ha hört sig för med personalen om det är något viktigt som ska kommas ihåg till dagen efter ("baraskridskornaochsimklädernaochenlappmedtidernaförfritidsnästamånad-

Ochenfruktellertvåtillmellanmåletockså") så stapplar de ut genom dörren medan barnet glatt studsar framför och babblar om allt som hänt under dagen. Eller så släpar de fötterna efter sig med underläppen buttert utstickande och tårar i ögonen eftersom "jag faktiskt bara skulle leka klart innan vi åkte".

Det är konstigt men jag måste faktiskt säga som så att när mammorna hämtar barnen tenderar det att gå mycket smidigare på något sätt. För det mesta i alla fall fast det finns ju undantag även där. Mor och farföräldrar fungerar allra bäst faktiskt.

Dagen till ära är jag mörbultad, genomförkyld och på dåligt humör. Dessutom ska jag ut och hålla lektion i stallet och ska ta mig dit i bilen.

Som är översnöad.

Grattis Sarah, det är söndag!

Jag blir så sjukt irriterad på folk som lägger sig i sådant de inte ska lägga sig i och som tror att de äger hela världen. Ännu värre blir det när de beter sig som om alla ska dansa efter deras pipa när de försöker bestämma något de inte har någon möjlighet till att bestämma över.

Gaaaaaahhhh!!!!!!!!!!
Fan vad irriterad jag blir på sådant.

Ja, det var den irritationen. Over and out.

En sak är säker. När jag får barn så ska jag aldrig i livet låta dom spela hockey, bli isprinsessor eller något annat som medför att man måste snöra skridskor på de små livens fötter.

Satans träskmaskar vad det är jobbigt! Ja, visserligen så hade vi väl en hel massa mer än vad man vanligen har idag men mina händer är skinnflådda och min rygg värker. Vi tittade inte ens upp utan gick från skridskopar till skridskopar så att allt blod hamnade i huvudet och det enda vi hörde som ringde i öronen var "Kan du hjälpa mig, kan du hjälpa mig, kan du hjälpa mig..." och "Du knöt för hårt, du knöt för löst..." eller någon annan liknande version.

Jag ska be att få slippa att jobba skridskodagar i skolan. Dra till med att jag är allergisk eller något, tror det kan fungera.

Dessutom var det fart och fläkt i överdådiga mängder på fritids under eftermiddagen så att både jag och A gick med jämna och muttrade till varandra "Vi borde låsa in dom någonstans", "Alltså...." (följt av mycket talande gester och ansiktsuttryck). När arbetsdagen nästan var slut drog vi både en suck av lättnad och tackade gudarna för att vi hade överlevt.

Tur att jag trivs så bra med mina kollegor och att barnen för det mesta bara gör mig glad och munter. Fast sådana här dagar önskar man nästan att man låg på en strand i Grekland istället.